lördag 22 mars 2014

PAUS


Hmm, jag vet inte riktigt var jag ska börja. Men jag har funderat ett tag, och har nu kommit fram till att jag tänker ta en paus från bloggen på obestämd tid.

Just nu går jag och bär en massa oro inombords, som jag måste få bukt med. Jag är så enormt orolig över människor i min närhet.

Jag har bestämt mig för att lägga intresset av inredning helt åt sidan, för jag behöver BLAND ANNAT lägga all min fokus och energi på min snart 19-åriga son. Min sons sjukdom (diabetes sen 3 års ålder, med alltför mycket höga värden) håller på att ta knäcken på mig, då jag är sjuk av oro för honom. Hans fötter blir aldrig bra, trots flera åtgärder av läkare. Och hans ständigt höga blodsocker får han inte ner. Tar han mer insulin, så ökar hans hunger -och han har redan dragit på sig en rejäl övervikt p g a detta elaka, förb-nnade ekorrhjul han har hamnat i! Och eftersom jag är den enda av hans föräldrar som bryr sig (jaa, jag orkar inte hymla om det längre) så måste jag agera på något sätt NU! Hjälpen från hans läkare är under all kritik. Nu förflyttas han upp till vuxenavdelningen för diabetiker, och jag hoppas på ett mirakel där.

Men tills vi vet -så ska jag och han kämpa på -tillsammans! Vi ska bl a motionera dagligen tillsammans. Jag ska stötta, peppa och göra allt JAG kan för att hjälpa honom i hans kamp. Finnas där för honom. Visa att vi kan -tillsammans. BASTA! Jag är medveten om att han måste jobba själv (som hans läkare ständigt säger), men samtidigt förstår jag att han är less på sin sjukdom. Så less att han inte orkar bry sig längre...Och för att jag ska orka med att peppa, så måste något stå åt sidan. Och då får det bli bloggandet. Jag kommer dock att smyga in till er då tillfälle och lust finns.

Diabetes typ 1 är en fruktansvärd sjukdom (om man inte kan kontrollera den) som jag HATAR! OM jag bara kunde byta med honom! Den ena komplikationen -efter den andra- börjar att uppstå, och det gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta för det. Ett tag kändes det som att jag bara ville deppa ihop, allt kändes så mörkt och lönlöst. Men nej! Jag tänker INTE låta sjukdomen ta överhand! Jag älskar mina barn över allt annat, och hade jag vetat INNAN hur mycket oro man skulle komma att känna över sina barn, så hade jag nog aldrig vågat skaffa några.....

MEN! 
Jag är såklart enormt tacksam över mina älskade, lugna, fina, väluppfostrade och mycket snälla barn! För att inte tala om min trygga, samlade, stabila och älskade sambo Anders!

Dem är min drivkraft. 
Och ett liv utan mina barn vore helt otänkbart. Det är just dem som har fått mig att orka sträva efter ljuset, då allt har varit svart....


Nåväl.
Ta hand om er alla fina läsare, vi får se då vi ses och hörs nästa gång!



Massor av kramar från mig//Linda




11 kommentarer:

Emmalill Frank sa...

Förstår din prioritering. Barnen kommer alltid först. Du gör helt rätt vännen <3

Carina sa...

Det är självklart att prio 1 är barnen även om jag kommer sakna dina inlägg & foton, fast du smyger nog in nån gång när tid & ork finns.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att din son får hjälp på vuxenavd/diabetes nu, det är hemskt när ens barn (oavsett om dom är vuxna)är sjuka & behöver hjälp & så funkar det inte...håller mina tummar för er, det vet du :)
Kramar i massor / Carina
kattarsel@live.se

Anonym sa...

Hej min son fick också diabetes 1 vid 3 års ålder , Ständigt höga värden tills han fick en pump . Nu har det blivit så mycket bättre och lättare att sköta hans diabetes att jag verkliger rekommenderar pump om din son inte har en sån redan. Charlotte

Anonym sa...

Hej!
Jag har följt din blogg länge men är dålig på att lämna kommentarer.
Kämpa på och hjälp din son men glöm inte att tänka på dig själv också. Hoppas att allt ordnar upp sig till det bättre och att du återkommer till bloggen.
Kram!

Anonym sa...

Styrkekramar till dej och din fina familj!!! Maritha

Inger sa...

Det gör du rätt i, satsa på sonen och på dig själv ... vi väntar tills du är redo för nya inlägg

kram från Inger

Rosa i huset i vitt sa...

Klart du ska satsa på sonen ..man måste ju orka också och då är det klart att man gör prioteringar
många styrkekramar till er

kram Rosa

LOPPISLIV sa...

Du gör helt rätt piortering, barnen kommer först. Massor av styrkekramar till dig och sonen! Kram Paula

Hos Jorunn sa...

Jeg føler med deg, Linda!! Det er tøft å ha barn som har en kronisk sykdom og når man ikke får den hjelpen som behøves så gjør det situasjonen enda verre. Bloggen kan du komme tilbake til når du har overskudd til det, kommer til å savne bilder fra ditt vakre hjem....men her skjønner jeg at du må prioriterer annerledes. Håper det går bra med din sønn, jeg skjønner godt han er trøtt av å være syk. Han er bare 19 år og skulle egentlig ha en begymringsløs tid, men slik er det jo ikke. Tenker på dere og krysser fingrene for bedre tider.

Varm klem fra Jorunn

Agnetha sa...

Önskar er lycka till!
Kram Agnetha

Anonym sa...

Så klart gör du helt rätt.....barnen i första hand. Har själv en bror en systerson och en svärson med diabetes.....så jag vet hur det kan krångla......kämpa på tillsammans. Kikar in här lite då och då och njuter av allt fint. Kram C