PAUS

Hmm, jag vet inte riktigt var jag ska börja. Men jag har funderat ett tag, och har nu kommit fram till att jag tänker ta en paus från bloggen på obestämd tid.

Just nu går jag och bär en massa oro inombords, som jag måste få bukt med. Jag är så enormt orolig över människor i min närhet.

Jag har bestämt mig för att lägga intresset av inredning helt åt sidan, för jag behöver BLAND ANNAT lägga all min fokus och energi på min snart 19-åriga son. Min sons sjukdom (diabetes sen 3 års ålder, med alltför mycket höga värden) håller på att ta knäcken på mig, då jag är sjuk av oro för honom. Hans fötter blir aldrig bra, trots flera åtgärder av läkare. Och hans ständigt höga blodsocker får han inte ner. Tar han mer insulin, så ökar hans hunger -och han har redan dragit på sig en rejäl övervikt p g a detta elaka, förb-nnade ekorrhjul han har hamnat i! Och eftersom jag är den enda av hans föräldrar som bryr sig (jaa, jag orkar inte hymla om det längre) så måste jag agera på något sätt NU! Hjälpen från hans läkare är under all kritik. Nu förflyttas han upp till vuxenavdelningen för diabetiker, och jag hoppas på ett mirakel där.

Men tills vi vet -så ska jag och han kämpa på -tillsammans! Vi ska bl a motionera dagligen tillsammans. Jag ska stötta, peppa och göra allt JAG kan för att hjälpa honom i hans kamp. Finnas där för honom. Visa att vi kan -tillsammans. BASTA! Jag är medveten om att han måste jobba själv (som hans läkare ständigt säger), men samtidigt förstår jag att han är less på sin sjukdom. Så less att han inte orkar bry sig längre...Och för att jag ska orka med att peppa, så måste något stå åt sidan. Och då får det bli bloggandet. Jag kommer dock att smyga in till er då tillfälle och lust finns.

Diabetes typ 1 är en fruktansvärd sjukdom (om man inte kan kontrollera den) som jag HATAR! OM jag bara kunde byta med honom! Den ena komplikationen -efter den andra- börjar att uppstå, och det gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta för det. Ett tag kändes det som att jag bara ville deppa ihop, allt kändes så mörkt och lönlöst. Men nej! Jag tänker INTE låta sjukdomen ta överhand! Jag älskar mina barn över allt annat, och hade jag vetat INNAN hur mycket oro man skulle komma att känna över sina barn, så hade jag nog aldrig vågat skaffa några.....

MEN! 

Jag är såklart enormt tacksam över mina älskade, lugna, fina, väluppfostrade och mycket snälla barn! För att inte tala om min trygga, samlade, stabila och älskade sambo Anders!

Dem är min drivkraft. 

Och ett liv utan mina barn vore helt otänkbart. Det är just dem som har fått mig att orka sträva efter ljuset, då allt har varit svart....

Nåväl.

Ta hand om er alla fina läsare, vi får se då vi ses och hörs nästa gång!

Massor av kramar från mig//Linda