För två år sedan....

...för nästan exakt två år sedan (närmare bestämt april 2012), så hade vi vårat sovrum uppe där matrummet är nu. Vi skärmade av öppningen däremellan med mitt höga favoritskåp.

Vissa saker och möbler har blivit sålda under dessa två år som gått, och en del nytt har tillkommit....

Huset hade även tagit sig an två små huliganer, som inte var så värst gamla.....

Två små älskade kattflickor som var högt och lågt!

Och så hade vi precis beslutat (läs jag) att vi skulle flytta ner sovrummet i källaren, för att få ett matrum uppe istället. Men innan vi kunde flytta ner, så var källaren tvungen att målas (det är här som vi sover idag).

Här nedan hade vi precis fått börja inreda matrummet.

Och så här såg det ut i hallen för två år sedan....

Då sovrummet blivit färdigt, så kom -som sagt- öppningen mellan vardagsrum och matrum fram igen.

Det är roligt att titta på gamla bilder. Men det var bättre förr då man hade dem i fotoalbum, numera finns ju bilderna bara i datorn (i a f VÅRA)

Hittade även en bild på min DÅ 15-åriga dotter i full action att fota lilla Klara.

Nu blev jag ÄNNU mer sugen på att bläddra i gamla fotoalbum, det har jag nämligen tänkt göra under en längre tid -men har inte tagit mig för. Då mina två äldsta var små, så gick kameran varm vill jag lova.

Och apropå det här med barn, så gjorde jag bort mig lite idag på facebook. Ibland blir man ju så less på barns (läs tonåringars) tjatande och påkallande av uppmärksamhet. Så min status löd:

Vilket tror ni är det mest söndertjatade ordet här hemma? JUST DET- MAMMA!! Var tredje ord är mamma...undrar vad som skulle hända om gubbe och barn en dag kom hem från skola och jobb och inte hittade mig hemma? Panik! Vem skulle laga mat? Vem skulle städa? Vem skulle tvätta? Och vem skulle de framförallt TJATA på? 

Jag fick en kommentar utav en av er -mina underbara bloggläsare- som jag har på facebook, där hon skrev att hon blev att längta efter sina vuxna barn, och att hon tyckte det var mysigt samtidigt med detta "tjat".

  Och då fick jag mig verkligen en tankställare. 

Det kan behövas ibland. För jag vill inte verka otacksam på något vis. Jag är väldigt medveten om att alla inte kan få barn. Alla kan inte träffa sina barn som de vill -utav den ena eller andra anledningen. Snart är även mina barn "utflugna" och hur DET kommer att kännas, det törs jag inte ens tänka på....jag förstår att jag kommer att sakna dem och deras tjat väldigt mycket då.

Men jag är inte mer än människa, och tyvärr så lever jag mest i nuet. Så är det nog för oss alla. Dock blev jag ändå att skämmas lite över min status i o m att jag gjorde denna fina människa ledsen. En människa som enbart är värd det bästa, men som nu har det jobbigt. Du vet vem du är -och jag önskar verkligen att DU om NÅGON kunde få slippa tyngden du har på dina axlar.....

Summa summarum! Det är mänskligt att inte uppskatta det dagliga man har, men ibland behöver vi alla ett wake-up-call som säger oss:

ATT ALDRIG TA VARANDRA FÖR GIVET!

Nog svamlat för denna gång *blink*

Kram Linda