En till 40-års present (i förskott)

Nu ska ni få se henne, den underbara rokoko-fåtöljen! En tidig 40-års present från älskade Frun. Visst är den vacker? 1000 tack igen bästa du -love you!

Och tro det eller ej -men jag har målat den vit. Ja, ni läste rätt! Det har varit "inne" att måla fåtöljer nu ett tag. Och jag har målat denna med den färg jag hade hemma, d v s vit väggfärg. Inte utan att höra mig för först såklart. Jag har sett andra bloggare som gjort det -och vet andra som målat liknande fåtöljer, och det verkar fungera -turligt nog!

Hur den såg ut innan? Se här nedan...

Nu kanske ni undrar hur det går att sitta i den efter att jag målat den? Jo inga problem, svarar jag *ler*. 

Lyckliga mig, vad jag blir bortskämd!

Sen tänkte jag bjuda er på en av få bilder där jag och barnen figurerar tillsammans.

Jag och sonen blir sällan bra på bild. Jag har alltid konstiga ansiktsuttryck och sonen trycker ihop hela ansiktet och vägrar annat än dra lite på smilbanden, *haha*. Döttrarna däremot blir nästan alltid bra på bild. Jag trodde förut att det var en skröna, men vissa är faktiskt bildsköna och andra inte. Det är i alla fall därför som jag så sällan ställer upp frivilligt framför en kamera, för att jag definitivt INTE är bildskön....

Jag har haft lite ångest idag. Ångest inför den dagen då sonen tar sitt pick och pack och flyttar hemifrån -för gott. Han har varit borta så mycket de senaste dagarna (p g a studentfirande), och i natt LAN:ar han borta med kompisar. Och i helgen ska han på dreamhack (LAN) i tre hela nätter. De brukar nästan jämt vara här och LAN:a, och det är så skönt då han är hemma. Här är alla kompisar välkomna. Det finns ingen övre gräns. Hur som helst så har det börjat gå upp för mig att dagen D närmar sig så småningom. Med alltför raska steg.

Hur överlever andra föräldrar en sådan sak? Jag är livrädd att jag ska deppa ihop totalt? Och hur ska det gå med hans sjukdom? Alla värden som -redan nu- är så dåliga? Klarar han sig verkligen utan mig? Eller är det kanske så att jag inte klarar mig utan honom?

Här hemma står hans blommor kvar, som ett minne sen studentdagen....

Jag skulle helst vilja binda fast barnen här hemma! Skämt å sido. Jag vet att de inom sinom tid ska lämna boet för att stå på egna ben, men det gör så ONT vid tanken på det!

Nåväl. Nu är det sommarlov och min minsta dotter är vaken än. Jag fick med mig döttrarna på en sen kvällspromenad, och nu sitter yngsta dottern och tittar på en film. Min äldsta dotter börjar sommarjobba på måndag, och hon är så glad åt alla pengar hon kommer att tjäna. Och så övningskör hon (hon fyller 18 år i jan 2015). Hon kör och kör och kör tillsammans med min underbara, älskade Anders. Vad vore jag utan honom? Han är bara bäst!

Hoppas ni alla nu får en riktigt skön helg (önskar jag er IGEN)!

Kram Linda