Snickarbänken, kvällsfiske och ang facebook

Hallå igen!

Ett par bilder på snickarbänken kommer här...och som ni ser så har den inte blivit målad. Jag kommer inte att måla den heller.

Jag ska inte tjata ut er med fiske. Men eftersom jag är en sådan rännstensunge, så är det lite spännande och nytt för mig. Och idag kom vi inte iväg för att fiska förrän sent...

Vi tänkte ta en längre promenad, men jag har fått så ont i halsen så vi tog våran närmsta vik- skitviken.

Det var jag, Anders och min 14-åriga dotter.

Det är en mycket bra träning för dottern, som ju precis likt sin mor -MOI- inte har världens bästa tålamod..*ähum*..

Se så fint alla träd speglar sig i vattnet...

I skitviken har någon byggt upp en enkel ställning där man kan luta ex metspön emot.

Väntan. Väntan.

Till slut gav vi upp degen och letade på en mask istället. Och tur att Anders var med, för jag sätter då inte någon mask på kroken!

Min finaste. Min älskade Anders.

Anders har kommit upp i den där åldern då de flesta egentligen BEHÖVER glasögon, men han vägrar ju att acceptera det. Istället måste han låna mina då det krisar, och det blir alltmer ofta...*hihi*

Efter att ha fiskat ca 45 minuter, så skulle dottern möta upp en kompis -så jag och Anders tog över...och naturligtvis fick vi napp direkt. En mört.

Anders ville ta hem den till katterna, så jag fick panik och vände mig om medans han skulle bryta nacken av den. Jag skrek rakt ut då jag hörde hur det knakade till, men det var ju bara Anders knä- då han böjde på det...fy då, jag som trodde det var fiskens nacke *hemska tanke* Väl hemma sen så var ju katterna naturligtvis inte intresserade i alla fall.

På vägen hem så hittade vi en igelkott längs den större -och trafikerade- vägen. Den ville fram igenom ett staket...och naturligtvis skulle jag hjälpa den, så den inte blev överkörd. Så jag slet av mig jackan och bar bort igelkotten på en mer säker plats. Jisses vad den fräste åt mig först!

De är ju så söta, så söta!

MEN- även fulla med loppor. Så nu ligger alla mina kläder i tvättmaskinen och själv har jag duschat mig från topp till tå.

Jag har en annan sak som jag vill ta upp. Inte för att någon har sagt något. Utan det handlar mer om att jag vill försöka döva mitt samvete lite. Det är det här med facebook. Jag går ofta in och skriver en egen status, men kollar alltmer sällan runt vad andra har skrivit eller gjort...och på grund av det så inbillar jag mig alltmer ofta att många vänner kanske tror att jag inte bryr mig i dem..för att jag inte lämnar en kommentar till dem som är sjuka/mår dåligt eller glada o s v...

Och det ger mig som sagt dåligt samvete. Jag har inte tiden att engagera mig i alla jag skulle VILJA engagera mig i, tyvärr. Jag kan inte engagera mig i allas statusar. Jag vill ha ett liv UTANFÖR facebook! Så jag funderar och funderar på om jag ska gå ur facebook helt? För detta stressar mig.  Och jag har ju bloggen.

Folk måste ju förstå att man -läs JAG-  inte kan leva och vara social via facebook. Eller? Nåväl. Jag ska försöka intala mig själv att de flesta INTE tycker att jag är stram bara för att jag inte har kommenterat deras facebookstatusar. Och inser de inte det, så är de väl inga vänner att ha? De jag vill omgärda mig med, eller rättare sagt: de som står mig närmast -hör ju av sig på annat sätt.

Mmm, det var det det. Söndag kväll. Och nu ska jag pyssla lite här hemma.

Kram på er!//Linda