...ser en väldigt speciell & älskad dotter dagens ljus. Hon hinner knappt ut innan hon gör sin röst hörd (men så föddes hon ju rödhårig också....) Kvällen innan hade jag då gått tio dagar över beräknad tid. Dagen hade tillbringats på stadens köpcenter i MÅNGA, LÅNGA timmar tillsammans med en väninna i hopp om att det skulle sätta igång förlossningen. Molande förvärkar hade gett sig till känna, men där stannade det. Den sedvanliga duschen intogs senare på kvällen då jag kände att förvärkarna började ta i. Mycket.
Så pass mycket att jag förstod att det inte längre var förvärkar (då det var barn nr 2) Barnvakt ordnades till barn nr 1 och det bar iväg i bilen med pappan mot förlossningen i grannstaden. Väl inne där avtog såklart alltihop trots ett evinnerligt vankande i korridoren....Till slut fick jag fick något att sova på. Pappan hade ju jobbat en hel arbetsdag, så han slocknade utan problem...Men John Blund kom aldrig. Istället kom det värkar starkare än innan, dock med L Å N G A mellanrum....Jag gick till slut upp vid ca 04.00 och personalen blev förskräckt över att jag inte sov...
Till historien hör att jag med barn nr 1 hade fått epiduralbedövning och var helt inställd på att ta det även denna gång. Barn nr 1 var väldigt efterlängtad och planerad, och vi var så lyckliga över att fått ha välsignats med en son :) Nu var det barn nr 2. Också väldigt efterlängtat och planerat. Jag kan dock villigt erkänna att jag innerst inne hoppades på en dotter denna gång. Självklart var det viktigaste att barnet var friskt och så....men om jag fick Ö N S K A så såg jag gärna att vi kunde få BÅDE en son och en dotter. Men av rädsla för att inte känna besvikelse (vilket jag aldrig tror man gör, men ändå...) så intalade jag mig själv att det nog var en till liten efterlängtad en med snopp därinne.....
En kontroll gjordes på mig, och det bedömdes att det skulle tas hål på fosterhinnan. Sagt och gjort. Med vattnet forsande ur mig satte förlossningen igång- med superkrafter! Med fruktansvärda smärtor bad jag om att få epiduralbedövning (likt förra gången), men fick till svar av barnmorskan att:
"-Jag hade ju gjort detta en gång förut så nog skulle jag klara mig utan bedövning allt!"
Jag glömmer det aldrig. För varje värk så vred jag mig halvvägs ur sängen i smärta. (Jag är en s k "tyst föderska", jag har aldrig låtit mer än att jag stönat lite ynkligt under mina förlossningar. Jag har brukat fått höra att jag är som gjord att föda barn med tanke på hur stora mina barn också har varit....)
Till slut insåg i a f personalen att jag verkligen inte ville föda utan bedövning. Narkosläkaren tillkallades. Men han var då såklart upptagen. Förlossningen skred fort framåt och jag fick inta läge i gyn-stolen. Barn nr 1 vägde hela 5042 gram, så de räknade med ett stort barn även denna gång (varvid extra personal fick närvara och extra åtgärder fick tas till i beredskap)
06.14 så krystar jag då ut ett skrikande knytte täckt av fosterfett, som direkt läggs upp på min mage. Omtöcknad som jag var, var jag bara glad och lättad och struntade just då i allt annat. Men då knyttet ligger där på magen och skriker för hela avdelningen, väser pappan fram mellan stockarna (gråten) i halsen att:
- Det är....det är en flicka!
Vilken lycka! Tänk att vi hade fått det vi båda önskat oss allra mest, BÅDE en son OCH en dotter :) En dotter, våran minsta som "bara" vägde 4826 gram och var 53 cm lång. Lillasyster skulle sedan ta rekordet med hela 5680 gram.....
Barnmorskan kom dagen efter ner på BB och bad om ursäkt för att hon inte lyssnade på mig då jag önskade få bedövning...MEN- med facit i hand! Så är detta den enda av mina tre förlossningar som genomfördes utan bedövning, OCH jag har INTE återhämtat mig så snabbt med de andra två som jag gjorde denna gång :)
Emilie är även speciell på flera sätt. Dels är hon det enda av barnen som kom till på naturlig väg, utan hjälp (då jag har haft svårt att bli gravid på egen hand) Hon är det enda av barnen jag (till min stora lycka) lyckades amma i över ett år! Hon är det enda av barnen som varken har diabetes eller allergi *peppar, peppar* Hon är det enda av barnen som jag efter födseln klarade mig ifrån förlossningspsykos och medicinering efteråt (mer om det kanske en annan gång) Och någon där uppe hörde min önskan...Jag glömmer aldrig då jag som höggravid (med Emilie) såg en stjärna falla...och önskade mig en dotter...Och så kom hon sen! :)
Idag fyller hon redan 15 år, och är lika mammig idag som hon alltid har varit *haha* Som liten fick jag inte gå ifrån rummet överhuvudtaget hon vistades i...det var mamma, mamma konstant :/ Vid nio månaders ålder vägrade hon fortfarande ta vare sig napp eller fast föda. Det var bara bröstet som gällde! Nätterna innebar att hon sov så länge hon fick ha min bröstvårta i munnen...(jag var totalt slutkörd p g a sömnbrist) Envis som synden var och ÄR hon! Men så är hon ju som sagt rödhårig också ;)
Grattis älskade unge på din födelsedag! Vi älskar dig alla SÅÅ mycket! Lämna gärna en grattishälsning till henne DU också (då hon både bloggar själv och självklart läser mammas, d v s min blogg)....HÄR :))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar