måndag 3 november 2014

Bloggen är ju min ventil...


Varför bloggar jag då jag mår som sämst? Jag kan inte hitta något annat svar än att det måste vara då jag behöver det som mest?


Att ta en paus från bloggen är nog inget bra beslut ändå? Det är ju bloggandet och inredningen som får mig att må bra?


Jag vill och hoppas att saker och ting snart kommer att falla på plats. Att jag hittar ett nytt jobb (dagtid), som får min kropp att komma i balans igen. Resten kan jag tyvärr inte göra så mycket åt...


Dåliga dagar slipper ingen. Men att ständigt vakna med huvudvärk (som jag gör nu), och med en konstant och extrem trötthet...det är inget man ska acceptera.


Jag kanske ska prata med min läkare. Borde nog säga hur det VERKLIGEN ligger till. Men jag är ju så rädd att jag då kommer att bli omplacerad -p g a medicinska skäl- på ett ställe -dagtid- där det är ännu mer stress...då min kropp snarare behöver lugn och ro. Pest eller kolera? Nej, jag kämpar på..och hoppas att jag en dag hittar ett nytt jobb -på egen hand- som känns bra. Helst vill jag ju ifrån vården helt...


Jag får ofta rådet att lyssna på min kropp, samt att dra i handbromsen. Men jag KAN INTE dra i handbromsen..eftersom det bara är MIG det mesta hänger på vad gäller barnen och hemmet...Mina barn träffar sin pappa max ett par dygn per månad. Och jag får inte kontakta honom, trots att vi är deras gemensamma vårdnadshavare. Inte heller visar han intresse av dem, och/eller tar sitt ansvar överhuvudtaget. Vad hände? Han som alltid var så ansvarsfull och bra tidigare? Fel av mig att hänga ut honom här, men varför ska jag försvara någon som är så ********....? Och Anders har ju så mycket utanför jobbet som upptar hans tid...

Åter till det rådet att jag borde lyssna på kroppen: Det är inte lätt att vila och sova -trots att jag inget annat vill -då kroppen är så uppe i varv och/eller är i så stor brist på sömn att benen bara kryper och huvudet snart sprängs i bitar...

Nu hade jag turen att få hjälp av Anders idag (måndag) Jag ska på eget samtal 11.00 och utvecklingssamtal med äldsta dottern i grannstaden 15.00 -sen jobba natt på det. När ska jag hinna sova, då jag ska flänga runt med bussar hit och dit? Anders fick ledigt, så att han kan skjutsa mig. Och det sparar jag M Å N G A timmar på (allt vore så mycket lättare om jag hade körkort). En tjog sten föll av mig. En dag med lite H J Ä L P -skönt!

Nej, bloggen håller mitt brinnande intresse vid liv. Ett intresse som jag fortfarande tycker om. Och som ni kan se, så har jag bytt gardiner i köket. Mina älskade rutiga gardiner. Bilden längst ner är en kvällsbild. Liljorna är kvar sen min födelsedag.


Kram på er och förlåt för att jag låter er få ta del av min negativitet. Och tack till er som inte dömer, och som orkar stanna kvar. 
För i slutändan är jag precis som ni -bara en människa som faktiskt gör så gott jag kan.


//Linda




5 kommentarer:

Carina sa...

Finaste Linda....
Jag tycker det är jättebra att du vill/orkar blogga även om du mår skit...tror precis som du säger att bloggen & inredningen är din må bra-ventil.
Det är du som bestämmer, du är inte tjatig & du ska absolut inte ursäkta dig.
Det är DIN blogg & du skriver precis vad du vill, när du vill.
Jag hoppas verkligen att du kan få tag på ett annat jobb som du mår bra/bättre av, vet hur det är...har ju själv jobbat natt i många år innan jag blev sjuk...
Jag önskar jag bodde närmare, då skulle jag kunnat hjälpa dig med i alla fall nånting, typ skjuts etc...
Jag kan ju kanske inte göra så mycket på så långt håll men jag finns alltid här om du vill något, det vet du hoppas jag <3
Kraaaaam Carina / Hjo
kattarsel@live.se

Huset på Backavägen sa...

Jag tycker du är en riktig KÄMPE! Det är ju just med alla dom här vardagliga sakerna man som förälder inte kan strunta i. Förstår precis vad du menar att dra ett ensamt lass men samtidigt har ju barnen bara en uppväxt som man så gärna vill att dom ska minnas som lycklig, men dom har samtidigt också bara EN mamma som dom säkert har full förståelse för om du måste dra ner på tempot med att utge fullservice. Mitt liv har fått lov att förändras genom skadan, fått dra ner på massor med saker men att ge KÄRLEK tänker jag aldrig dra ner på och det tror jag man kommer långt på, att få känna sig älskad! KÄRLEK till dig och var rädd om dig! Det finns bara EN Linda!
Kram kram Anki

Ewa sa...

Sänder bara en STOR KRAM till Dej för jag tycker DU är sååååå bra <3
Vill att Du ska må bra o njuta av livet <3
Älskar Din blogg
Kramen kommer från
Ewa

Unknown sa...

Var akkurat der du er nå for ett år siden. Jeg var helt ferdig, kroppen manglet både vitaminer og energi Jeg startet å blogge mens jeg var sånn, så man kan godt si at det ble en ventil for meg også. Så om du føler for det synes jeg absolutt du skal fortsette å blogge. Har du ikke lyst en dag hopper du over, men har du noe på hjertet så blogg i veg. Blogg bare når du kjenner at du har lyst. Ingen krever innlegg og vi som leser bloggen din har deg på bloggrullen så vi glemmer deg ikke om du hopper over en dag. La bloggingen være noe du har lyst til ikke et krav. For min egen del var jeg sykelmeldt noen måneder, men var tilbake i full jobb i helsevesenet etter en stund. Jeg trodde også at jeg måtte finne på noe helt annet. Men det gikk seg til som man sier. Håper du finner en løsning på tingene og at du etterhvert føler deg bedre. Et godt tips fra meg er å bare gjøre det du virkelig har lyst til, ikke det du tror andre forventer av deg. Ikke alltid så lett, men jeg måtte lære meg det. Kan jo ikke si ja til alt. For min del blir det å prioritere meg selv først og så familien før jobb. Venner og hus måtte komme lengre ned på lista, men de er der fortsatt bare ikke i så stor grad. Ta en tur til legen og få sjekket at du ikke mangler noen viktige vitaminer eller andre stoffer og få en sykemelding en stund. Det hjalp meg, samtidig som jeg måtte jobbe med meg selv for å omprioritere litt i livet mitt og senke kravene til meg selv. Det går veldig bra nå.
Lykke til og stå på. Det kommer til å gå så bra.
Klem fra Marit

vitthusmedrosaknutar.blogspot.se sa...

Det är bra att du skriver om det som är dåligt med, allt är inte rosaskimrande som skrivs på bloggar misstänker jag. Hoppas att du tänker på dig först och främst. Det finns bara en av dig , en mamma. Dina barn behöver dig men du kan inte hjälpa de och finnas till hands ständigt om du inte hjälper dig först. Var rädd om dig.

Kram Susanne