Men hej på er!
Hoppas att ni alla har fått njuta av solen som så fint visade sig igår (läs tisdag)? Tyvärr såg jag inte mycket av den själv, då jag sov efter nattskiftet. Men några bilder hann jag knäppa av här hemma (med kameran) under en av kiss-pauserna.
Mina små och mycket gamla lamm har fått komma fram. Jag vet inte riktigt var jag har fått alla ifrån, några är från en gammal Jesus-krubba i alla fall.
Men nu får alla stå på rad uppe på en hylla som katterna ÄN SÅ LÄNGE låter bli...*peppar, peppar*
Med åren blir jag mindre och mindre sugen på att ta fram julpynt. Jag har ju en och annan V I T tomte, men inte ens DET känns lockande att ta fram. Idag (onsdag) är jag ledig, så då ska jag nog flytta om lite i fönstren. Prova att eventuellt byta plats på julstjärnorna få se om det känns bättre?
Annars så har jag nu i över två veckors tid våndats, hoppats, oroats och nervöst väntat på ett besked. Besked på om det blir jag som blir den utvalde som får jobbet på PATOLOGEN jag sökt, eller om det blir någon av de andra två tjejerna. Det roliga är ju att jag tipsade en av de andra tjejerna om detta jobb- så henne känner jag. Och vi har bollat och pratat MÅNGA timmar kring detta jobb. Kring intervjun. Kring dagen då vi var för sig nervöst fick gå bredvid och hospitera. Kring våra intryck och upplevelser. Och kring våran väntan och beskedet om vem det blir som får det. Det har varit så skönt att ha henne!
Men nu har jag faktiskt tappat hoppet totalt. Efter så lång tystnad så tolkar jag det som att jag inte blir den utvalde. Så jag har nu börjat söka andra jobb. MEN.
Jag är oerhört tacksam, stolt och glad över att jag tog mig så här långt. Mer än 33% chans hade jag.
Varför valde jag då att söka ett sådant här jobb (undrar säker många)? Ja, jag vet inte själv....
Det enda jag vet är att jag alltid har sökt spänning i olika former. Kickar. Och döden har alltid skrämt mig enormt. Jag ville lära mig att avdramatisera döden. Jag ville sluta vara rädd. Jag ville utmana mig själv genom att möta det som skrämmer mig mest. Och det här jobbet har jag i flera års tid varit nyfiken på. Det är alltså inget jag kommit på nyligen.
Men tyvärr verkar jag falla på mållinjen denna gång. Jag nådde inte ända fram. Inte med två andra kompetenta kvinnor som konkurrenter. Och tystnaden från kliniken talar sitt eget språk.
Men jag fick en unik möjlighet som är få förunnat. Och det är en erfarenhet som jag kommer att vara evigt tacksam för, och bära med mig hela livet. Jag kom. Jag gick. Och jag segrade INTE. Inte den här gången. Men jag gjorde mitt bästa. Och mer kunde jag inte göra. Hoppas nu den som blir utvald är lika engagerad i jobbet som jag skulle ha varit.
Och jag är inte bitter. Dock lämnar jag det bakom mig nu -och tar nya tag framåt!
Kram Linda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar