Hej på er!
Jag måste be om ursäkt, men jag är totalt frånvarande just nu. Förkyld med halsont kombinerat med grubblerier...de senaste 52 timmarna har jag nästan bara sovit. Helt ärligt. Jag har varit vaken korta stunder, för att sen somna om. Och de stunder jag har varit vaken så har jag grubblat och grubblat...På vad -exakt- undrar ni nog? Jo, på vad jag ska svara OM det blir jag som blir erbjuden jobbet. Jag vet ju inte om jag vill längre. Visste jag att jag alltid skulle få ha kollegan med mig, så var det inga större problem. Men i sommar vill han ha semester...och i ärlighetens namn så är jag livrädd för att utföra arbetet då på helt egen hand. Jag är visserligen säkert mer van arbetet då, men...
Visserligen har jag ju varit med om -och jobbat med- sånt här förut. Men då har jag alltid haft kollegor med mig. Nu blir jag i så fall helt själv, då min kollega vill vara ledig.
Jag kan inte släppa det, och ta det då jag får veta vem jobbet går till (av oss tre)...utan jag har nerverna helt utanpå kroppen just nu. Jag får panik varje gång telefonen ringer.
"Minnesbilderna från i tisdags sitter fastetsade på näthinnan. Lukten förföljer mig. Den gamla damen som inte var mer än ett skelett. Totalt utmärglad. Bortglömd. Och med insjunkna ögonhålor. Det lilla, lilla fostret som en ung mamma valt att ta bort, och som om bara en vecka hade klassats som ett barn. De två som vi "tog hand om", varav den ena hade haft ett väldigt tragiskt livsöde....Hur de låg där nakna och ---piip----- i flera timmar. Så ovärdigt. Den tomma blicken. Hur vi öppnade dem (med allt vad det innebär). Hur jag -rätt vad det är- står omringad av fem bårar övertäckta med lakan. Fem stycken som skulle ner i kistor, inför den allra sista vilan....Hur vi gjorde i ordning en man inför ett sista farväl av hans anhöriga. Hur de alla låg på rad inne i kylrummet. I olika storlekar. Alla samtal, om nya som var på väg in...De kalla kårar som uppstod varje gång jag kom in i kylrummet. Om titthålet på dörren. Varför behövs ett titthål in dit, eller ut därifrån? Hur "min kollega" bad mig att dra en avliden i armen för att förflytta honom över till båren...dra -bara sådär? Hur avslappnad min kollega hela tiden var. Nästan avtrubbad. Kommer jag också verkligen att bli sån med tiden? VILL jag verkligen bli sådan?"
En väninna säger att jag absolut ska tacka ja om jag blir utvald. En annan att jag är för "mjuk och känslosam" för att hålla på med sådant. Och så går det runt...
Jag skulle visst kunna jobba med det om jag visste att jag alltid hade min kollega till hands.
Hjälp, jag vet varken ut eller in? Jag är så rädd, samtidigt som jag hoppas. Därav min totala frånvaro. Både här som på facebook och IRL. Nu får ödet avgöra. Blir det jag som är den utvalde så är det nog meningen. Eller?
Nåväl. Vi får se om jag klarar av att blogga innan jag fått ett besked. Det märks väl.
Trevlig helg på er!//Linda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar