Jag brukar inte skriva så mycket om mitt jobb, och borde kanske låta bli helt? Men ibland måste jag få ur mig lite luft, så att tyngden inom mig blir lättare :/ Så att jag orkar fortsätta....Jag har ju tystnadsplikt, så jag kan naturligtvis inte lämna ut enskilda fall eller patienter. Men jag kan prata lite om jobbet i sig. Och patienterna över lag.....

På mitt jobb (jag jobbar på BUP-akuten som skötare, BUP=
Barn och
Ungdoms
Psykiatri) får vi in barn (upp till 18 år), som har de mest tragiska livsöden man kan tänka sig -trots deras ringa ålder. Inte alltid. Det finns barn som mår psykiskt dåligt även om de haft en bra uppväxt också såklart! Många gånger kan det även vara genetiskt, något man ärver. Men ofta
-alldeles för ofta- har de T EX sexuella övergrepp med sig i ryggsäcken. De har blivit utsatta för hot och våld. De har blivit lämnade utav sina föräldrar då de behövt dem som mest. De har blivit mobbade. De har flytt sitt hemland och är utvisningshotade. De bär med sig olika trauman. Listan kan göras lång TYVÄRR....Den skulle inte finnas alls!

Dessa barn reagerar på olika sätt. De finns naturligtvis de som tar sig igenom det "på egen hand" också. Utan större problem och/eller men för livet. Men nu reflekterar jag bara över vad JAG har sett på jobbet under mina fem år där. Vi får in både flickor och pojkar, men över lag är det mest vanligt att flickorna söker hjälp och sänder ut signaler angående sitt dåliga mående. Pojkarna lider -tråkigt nog- mycket i det tysta.
Exempelvis har patienterna vi får in gjort suicidförsök (=försökt ta sitt liv). De får psykoser. De får diagnosen schizofreni (som ofta debuterar i övre tonåren). De har depressioner. De drabbas av ätstörningar. De är maniska. De har tvångstankar/handlingar. De skär sig både i armar, ben och t o m underliv. Alla knivar/saxar samt vassa föremål är inlåsta på avdelningen, men de lyckas ofta gömma och ta med sig vassa redskap in ändå (ex rakblad), fastän vi alltid visiterar dem innan de kommer in på avdelningen. De kan vara riktigt klipska. Listan på hur deras dåliga måenden yttrar sig är lång här med. Alltför lång :(
Många barn som kommer in hos oss behöver "bara" få bli bekräftade. Sedda. Få lite värme och omsorg. Någon som bryr sig. Någon som ser dem. Någon att anförtro sig till.
För det mesta kan jag lägga jobbet bakom mig då jag åker hem. Aldrig att jag blir oberörd. Men jag har lärt mig att "ta av mig ryggsäcken och sätta på den". Ibland vill den dock inte av. Ibland berör det mer än annars. Tankarna finns då med mig. Dygnet runt. Oavsett vad jag gör. Då kan det vara skönt att få skriva lite ibland. Som nu.
Anders och jag har LÄNGE pratat om att vi någon gång i framtiden vill skaffa fosterbarn, alternativt att vi ska öppna behandlingshem/jourhem. Frågan är bara om man skulle orka? Anders brinner verkligen för att få hjälpa andra barn/ungdomar. Men han jobbar inte med det. Detta tåls att fundera på. Hur som helst så är det i alla fall inte aktuellt innan ALLA våra egna barn har flyttat hemifrån. Och det -hoppas jag- dröjer MÅNGA år till ;)