fredag 12 december 2014

Våran skygga "innekatt" Milla, och så "lilla" Laban


Aloha!
Några bilder på Mammiga Missen Milla kommer här. Hon går aldrig ut, med undantag för då JAG går ut. Med andra ord är hon inne största delen av året...Hennes päls är sammetslen och hon får sällan tovor. Hon är som en porslinskatt som fördriver tiden mest genom att spana från husets fönster.


Man får helst inte röra henne, men hon vill ändå vara runt omkring en ständigt. Då det kommer främmande flyr hon in under soffan, och kan sen ligga där och trycka i timmar...tills främmandet gått. Hennes livsuppgift tycks vara att tigga mat. Tigga gör hon genom att stångas mot en och även stryka sig mot allt och alla -tio gånger om.

Här ovan och nedan har hon fått syn på något, säkert en blomfluga ;)
Att fånga flugor är nämligen hennes specialitet.


Då hon väl har lyckats tigga till sig mat, och den inte motsvarar hennes förväntningar -så slickar hon lite på den (medans jag tittar) och sen börjar tiggeriet om då jag vänt ryggen till...Hon verkar aldrig överge hoppet om att räkor ska serveras dagligen...*s*

Jag avslutar inlägget med en blixtbild på Grabben med stort G.


King of the house.

Han har totalt tagit över rollen som ledare i våran lilla katt-liga (på tre katter inklusive han själv)
Han bestämmer -redan vid sex månaders ålder- VEM som ska äta och HUR MYCKET var och en ska äta.

Däremellan så "trökar" han med båda sina halvsystrar. Det roligaste han vet är att slänga sig över Milla (ovan) då hon sover som skönast, för att bita henne och busa.
Tänk vilka personligheter de har -dessa små älskade fyrbenta familjemedlemmar!



Kram Linda





3 kommentarer:

angie sa...

hallo, linda!!! ich mußte so sehr lachen, ihre katzen sind soooo süß und sooo cool!!! alles liebe von angie

Anonym sa...

Vilken härlig avslappnad stil han har :) Så fina båda två.

// Nilla

My kids' Mom sa...

Hej vilken trevlig blogg och tack för att du delar med dig av så mycket fint. Jag gick in och läste vad du skrivit om dig själv och kände som om jag skulle ha skrivit de sista raderna själv. Men man ska som du skriver försöka blicka framåt!

Kram,
Anneli i San Diego