...är ju då innebandy! Han har själv spelat i många år (förutom alla andra sporter han utövat), och han har även varit innebandytränare i flera år. Som "pensionär" är han nu tränare åt ett gäng handikappade :)
En del av gänget ser ni på bilden, även min goa svägerska och våra döttrar skymtar..... För att få en plats i laget, krävs det att man har ett handikapp. Det kan vara alltifrån ADHD till förståndshandikapp, och det varierar väldigt bland lagmedlemmarna vad de har för diagnoser.
De tränar en gång i veckan, och sedan har de sammandrag lite då och då. Då träffas de och spelar seriematcher mot andra lag. Det var det de gjorde i helgen. Nu får ni vara medvetna om att jag inte är så insatt i innebandy, så om jag förklarar "konstigt", så är det för att jag själv inte förstår *haha*Anledningen till att det ser så tomt ut på läktaren, är för att alla satt på sidan närmast hitåt ;)
För inte så länge sedan miste vi en lagkamrat, hon dog av plötslig sjukdom (alldeles för ung) och för att hedra hennes minne bars sorgband under matchen. Anders talade även så varmt om henne i mikrofonen, och det blev lite för mycket för honom så han blev ledsen under talet :( Gissa vem som fick ont i hjärtat? (svar=jag)Jag är så stolt över min älskade sambo, att jag blir alldeles sprickfärdig!
Naturligtvis har intresset för innebandy förts vidare inom familjen. Båda Anders söner har länge tränat/tränar innebandy, så självklart är även de med och dömer matcherna :)
Som sagt: ett glatt härligt gäng som man blir glad av att få ha runt omkring sig :)Ps. De var hem till oss allihopa i somras och fikade i våran trädgård, och det verkade väldigt uppskattat- så det var nog inte sista gången vi hade dem alla hemma i trädgården ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar