Ett inlägg fullt av ledsamhet, men även hopp....

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja....kanske med att det strålar en stjärna? *ler*

En stjärna som får symbolisera hopp...Och en önskan om att aldrig ge upp. En önskan om att ljuset ska återvända -en dag?.....

Jag talar om mobbning.

Mobbning. Något av det värsta som finns. Jag har själv drabbats -som vuxen.

Att bli baktalad och utfryst. Av vuxna människor som ska ta hand om våra barn som mår dåligt. Vuxna människor som ska vara bra förebilder. Får det ens förekomma? Men det gjorde/gör det. Det finns överallt. Jag kallar det mobbning. Man sparkar inte heller på någon som redan ligger. Någon som redan nått botten av förtvivlan, trots att det yttre försöker dölja det hela....Någon som har tappat lusten att leva. Såren är djupa, men det gäller att resa sig upp -och fortsätta gå....

Att få ett rykte om sig i en liten stad är fruktansvärt. Att folk -som aldrig ens har träffat en- sprider osanningar, det gör ont. Och det är mobbning. Att t o m få brev hemskickat till min Anders, där det står att han ska passa sig för mig. Det är mobbning. Nu är det tre år sedan, men visst finns besvikelsen kvar. Och frågan som aldrig blir besvarad -varför?

Nåväl. Jag har rest mig. Gått vidare. Ärren kommer dock alltid finnas kvar. 

DÄRFÖR vill jag stödja. Göra det jag kan. Hjälpa andra som drabbats -genom att låta dem få veta att de absolut inte är ensamma.

Klicka HÄR om du också vill stödja kampen mot mobbning genom Friends/Lisa Lange Bengtsson. Och så måste jag ju göra reklam också för våran fina bloggerska Emmalill -som du hittar HÄR- och som gjort layouten på pinsen.

Kram Linda