Hur kunde det bli så här?

Jag är mamma. Mina barn på 11, 15 och 17 år vill bo mest hos mig. Men de vill fortfarande bo hos sin pappa också. Några dagar varannan vecka. De är så stora att de själva kan få bestämma. Jag har rätt till underhåll. Precis som alla andra föräldrar som har sina barn boende hos sig större delen av tiden (efter t ex skilsmässor) Nu har jag snart en hel släkt emot mig (förtydligande: inte MIN släkt). För att jag låter mina barn bestämma själva. Och för att jag får de pengar jag är berättigad till och behöver, då det faktiskt kostar att ha barn.

Hur kunde det bli så här? Hur kan jag bli anklagad för att vara opålitlig och för att luras? Hur kan jag bli anklagad för att bara vara ute efter pengar? Hur kan jag bli anklagad för att mer eller mindre ha manipulerat mina barn till att de ska vilja bo här? Jag har inte gjort någonting annat än varit deras mamma.

Jag tycker inte om att vara illa omtyckt. Jag har alltid velat vara alla till lags, även om det såklart är en omöjlighet.

Det gör ont i mig då mina barn blir ledsna. Ledsna för att de inte själva får bestämma var de vill bo. Ledsna för att de blir att sitta kläm. Trots att de handlar om vad DE vill. De har inte valt att få skilda föräldrar.

Jag förstår inte hur man kan bli så illa omtyckt för att man -som jag- kämpar för sina barns egna rätt till att bestämma.

Nej, jag förstår verkligen inte hur det kunde bli så här. Visst. Till slut "segrade" vi. Jag och barnen. Men vad är då priset vi får betala? Barnen får betala med sitt dåliga samvete gentemot deras andra förälder som anklagar dem för att inte älska båda föräldrarna lika mycket. Jag får betala genom att vara en manipulerande lögnerska som bara är ute efter pengar.

Nej, det gör ont. Men det måste visst göra ont. För barnen vill detta själva. Utan att jag har manipulerat dem. De vill bo mest hos sin mamma. Helst hade de velat få slippa gå igenom en skilsmässa och allt vad det innebär. Samtidigt vet jag att de nu är så stora att de inser att jag och deras pappa inte är ämnade för varandra. Vi var för unga då vi träffades. Och med tiden växte vi allt mer isär. Men jag tar den smällen att vara så pass illa omtyckt. För det viktigaste för mig är att mina barn mår bra. Och att det är deras egna val. Att detta är vad de själva vill.

Men samtidigt. Visst gör det ont. Jävligt ont rent ut sagt.


Men som min 15-åriga dotter skriver i sin blogg: What doesn´t kill you makes you stronger.