Om ensamhet

Känner du dig någonsin ensam? Ja -just DU? 

Låter det knäppt då jag säger att jag ofta kan känna mig ensam. Riktigt ensam -trots att jag inte alls är det? Kan jag skriva så utan att jag för den skullen inte vill att ni läsare ska tycka synd om mig, eller tro att jag ser mig själv som ett offer? Jag chansar...

Man kan ha många bekanta. Men hur många av dem är ens nära vänner? Äkta, riktiga vänner? Hur många bryr sig om hur man egentligen mår...långt....där innerst inne?

Jag har en fantastisk sambo och tre underbara barn (samt tre bonusbarn), som jag älskar över allt annat. Och som jag är så tacksam över att ha...men ändå kan jag känna mig så ensam ibland.

Jag har båda mina föräldrar kvar i livet, och de lever tillsammans. Jag har en mormor och en bror (samt två brorsbarn). Vissa har INGEN. Inte ens NÅGON.

Man kan ha en familj, men man kan även HA en familj. Förstår ni skillnaden?

Jag har många bekanta i min närhet -som jag tycker väldigt mycket om. Vissa står mig närmare än andra. Men ytterst få (om ens någon) känner mig riktigt på djupet. 

Jag vet inte ens om jag skulle VÅGA låta någon lära känna mig fullt ut. Skulle denne någon då stanna kvar? Skulle denne någon lyckas behålla, men framförallt förvara mina delade hemligheter gömda?

Jag har en hel del med mig i ryggsäcken (som jag har fått och fortfarande får hjälp utifrån med). Och jag är mycket väl medveten om att mitt hem och mina prylar är substitut för annat som jag saknar. En del går fortfarande att åtgärda, medans andra förblir fula ärr...som alltid minner mig om det jag önskar/önskade mig så hett.....

Ensam är inte alltid stark. Själv är inte heller alltid bäste dräng. 

Och det finns alltid dom som har det värre. Men man måste ändå få tillåta sig att vara mänsklig. Och våga vara ledsen, arg och besviken. Samt att känna saknad emellanåt. Det är en förutsättning för att man ska lyckas uppskatta allt det fina som faktiskt finns. För bakom molnen finns ju en sol.

Och alla gör vi så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi fått. 

Viktigt att komma ihåg.

Ni kanske tycker att jag svamlar, eller talar i gåtor. Men jag lämnar ändå ut en hel del om mig själv. Kanske för mycket. Men nu sätter jag stopp för denna gång. Nu har jag -återigen- fått lätta lite på trycket.

Kram Linda

Ps 1. I detta inlägg fick ni några bilder på var moraklockan hamnade efter den lilla ommöbleringen.

Ps 2. Imorgon (tisdag) ska jag till vårdcentralen för att ta ett halsprov, håll tummarna för att mitt halsonda "bara" är ett elakt och långdraget virus.