Döden, ja.
Något som vi sällan pratar om. Lite tabubelagt, men ändå det mest naturliga (näst efter födseln) Själv måste jag säga att jag inte är rädd för döden -eller jo- rädd för att jag ska lida. Och rädd för att mina barn ska förlora mig för tidigt. Innan de kan stå på egna ben. I och för sig, så blir man väl aldrig stor nog för att acceptera att ens förälder dör? Eller? I alla fall så känner då inte JAG så -än.
Jag är däremot intresserad av en hel del som har med döden att göra. Kan man vara det utan att bli dömd som psykopat (eller något annat konstigt)? Jag tror att mitt intresse snarare har att göra med att det är ett så pass outforskat område som jag saknar kontroll över? Och jag vill ju gärna ha kontroll...över allt.....
Vi föds och vi dör. Det är det enda vi vet med säkerhet.
Visste ni att man förr i tiden (1800-talet?) stöttade upp de döda med ställningar (som inte fick synas på bild) för att ta ett sista familjefoto tillsammans? Det hade då jag inte en aning om tills för bara någon vecka sedan. Jag träffade nämligen då en kille som sålde en sak till mig (ni får se VAD en annan gång) Denna kille visade sig vara intresserad av gamla saker och ting. Och han visade mig en del av vad han hade att sälja. Och upp kom då ett foto på en familj, där -om jag minns rätt- fadern och det ena barnet var döda vid fototillfället (trots att den ena stod upp och den andra satt i en stol) Detta fick mig att vilja veta mera. Var döden verkligen så "avdramatiserad" förr? Jag googlade, och hittade även en del....
Jag tycker det är viktigt att fundera över sin egen begravning, om man har några speciella önskemål vad gäller klädsel, musik, blommor eller annat. För många år sedan hämtade jag hem det VITA ARKIVET. Det var superjobbigt att fylla i det som 30-åring, men samtidigt skönt att ha det gjort. För man vet aldrig vad som händer nästa gång jag exempelvis går över gatan. Idag bör arkivet dock uppdateras, och det lär jag ta itu med någon dag.
Jag såg nyligen ett TV-program där en f d cancersjuk mamma visade vad hon tidigare förberett åt hennes lilla son (då hon med all säkerhet skulle komma att dö) Jag tror det var Renee Nybergs nya program? Hur som helst, så överlevde mamman -i fråga- sjukdomen. Och i Renees program visade hon upp vad hon lagt i lådan till sin son. En låda med minnen av henne. Det var allt ifrån videohälsningar till hennes gamla dagbok, och barnets första skor. Smärtsamt att se, men väldigt nyttigt. Verkligen modigt och starkt att orka göra i ordning något sådant, med vetskapen om att man ska lämna sitt lilla barn.
Jag har tidigare jobbat med döende människor, från medelåldern och uppåt. Jag fuktade deras läppar den sista tiden de levde. Jag vände dem i sängen. Jag tvättade dem och bara fanns där. Jag kramade deras händer och strök dem över håret. Jag gjorde även i ordning dem efter att döden inträffat. Jag klädde dem fina och rakade dem/kammade dem inför mötet med deras anhöriga. Inför ett sista farväl. Jag tröstade deras anhöriga. Det var oerhört hjärtskärande. Skrämmande. Men samtidigt vackert. Fridfullt.
Jag fick även prova på att sy i en död människas kropp. Det efter att en läkare plockat bort en pacemaker. Jag kom på mig själv med att omedvetet prata till de döda som jag pratade med ett litet barn. Lent. Omhändertagande. Det föll sig helt naturligt.
Under min utbildning till undersköterska fick jag även vara med på en obduktion. Det var väldigt intressant, men samtidigt väldigt otäckt. Jag beundrar verkligen patologer.
Hmm, vilket deppigt inlägg detta blev. Det var inte meningen. Men jag kände att jag behövde skriva lite om detta känsliga ämne. För hur det än är så måste vi alla försöka acceptera att vi alla kommer att dö en vacker dag. Men tills dess kan man inte deppa ihop. Man får ta vara på de dagar livet har att bjuda på. Och emellanåt känna tacksamhet.
Detta inlägg vill jag därför avsluta med ett bra ordspråk, som jag gillar:
Fyll inte livet med år -utan åren med liv!
Varma kramar//Linda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar