onsdag 25 april 2012

Grattis mina tre älsklingar!

För 17 år sedan -på dagen- var det tidig morgon och jag satt i mödravårdcentralens väntrum på Borlänge sjukhus. Jag väntade mitt första barn, och den beräknade dagen för förlossning var just idag :) Jag hade snabbt gått upp från 60 kg till över 90 kg, och det medförde bl a en graviditetsdiabetes hos mig. Just idag skulle det göras ett extra ultraljud då även bebisen beräknades vara större än normalt....Då jag och barnets pappa sitter där och väntar, så känner jag ett tryck bak i svanken/ryggslutet/baken. Jag viskar till pappan att:
- "Jag behöver gå på toaletten snart och bajsa"....Trycket ger sig tillkänna ett par gånger, men sen klingar det av....Och eftersom det var första barnet, så hade jag inte den blekaste aning om hur en värk skulle kännas överhuvudtaget....

Så kommer då sköterskan och ropar upp mitt namn. I samma ögonblick som jag reser mig från väntrummets soffa, känner jag något varmt flöda ut i trosan. Oj, vilken flytning hinner jag tänka innan jag inser att den aldrig tar slut. Där och då går vattnet! Jag känner sen hur det riktigt fortsätter att strömma ut vatten längs mina ben och ner på golvet- i väntrummet bland allt folk! Komiskt egentligen, för jag var ju verkligen på rätt plats ;) Ett snabbt ultraljud görs, och sen skickas vi hem efter den packade BB-väskan med order om att åka raka vägen in till förlossningen. Det var dags. Jag vet att jag fick en jätteblöja av barnmorskan och att jag satte mig på en filt i bilen för säkerhets skull.....

Väl inne på förlossningen så kommer det värkar med jämna mellanrum. Men jag hinner ta mig ett bad i lugn och ro innan de tar i ordentligt. Epiduralbedövning ges så småningom, och värkarbetet löper på bra. Jag öppnar mig som jag ska. Klockan 20.55 krystas så äntligen en stor pojke ut och läggs direkt upp på min mage. LYCKAN ÄR TOTAL! Både jag och pappan gråter :) En helt normal förstföderskas förlossning på ca 13 timmar (från första värken) var det, har jag fått höra av expertisen ;) Detta barn var extra efterlängtat då jag inte kunnat bli gravid på egen hand, utan fick lov att ta medicin till hjälp för att få igång en ägglossning. Efter ett års försök till att bli gravida -trots våran ringa ålder-, så fick jag hjälp av en privat gynekolog som lovade mig att jag inom tre månader skulle vara gravid- och mycket riktigt :)

20 år fyllda -och bara barnet själv- var jag då mitt förstfödda älskade barn såg dagens ljus. 5042 gram vägde han, och var 57 cm lång....Fyra dagar stannade vi på BB, innan vi så äntligen fick komma hem. Stoltare mamma trodde jag inte kunde finnas! Jag gick jämt med barnvagnen ute, jag ville visa hela världen att jag så "äntligen" fått bli lycklig mamma till en välskapt son! Tiden som följde rasade jag dock i vikt extremt mycket, och efter ca 4 månader drabbades jag dessutom av en amningspsykos. Den kom från ingenstans likt en blixt från klar himmel. Den ledde till att jag till min stora förtvivlan fick avbryta amningen. Jag blev till slut så dålig att läkaren hotade med att ta ett LPT (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård) på mig (med andra ord läggas in på en psykiatrisk avdelning emot min egen vilja) om jag inte självmant avslutade amningen och började medicinera. Jag vägrade nämligen in i det längsta att dels avbryta amningen -då jag inbillade mig själv att jag inte skulle få samma kontakt med mitt barn med en nappflaska i handen. Sedan var jag väldigt emot medicinering. Sist men inte minst förstod jag inte att jag mådde dåligt PSYKISKT....


Marcus är speciell på mer än ett sätt. Han är den enda av barnen som är svarthårig och har bruna ögon trots att de alla tre har samma pappa. Det kommer från pappan, det mörka..Han är även den enda av barnen som insjuknat i diabetes(redan som 3-åring), och som dessutom både har astma och allergi- TYVÄRR.....:( Det roliga dock i kråksången är att vi innan han föddes bestämde att han skulle heta Marcus om det blev en pojke. Vad vi INTE visste DÅ, var att det var Marcus som hade namnsdag den 25 april, d v s samma dag som han var beräknad och som han faktiskt dessutom föddes på :) En annan sak som kan kännas som lite "plåster på såren", är att vi tack och lov hade en mycket bra barnförsäkring på Marcus då han insjuknade i sin diabetes. Och tack vare DET, så har han om ett år (då han fyller 18 år) en STOR summa pengar som han då äntligen (enligt honom själv) får tillgång till på egen hand! Men "pekpinnarna" från mor och far kommer han aldrig ifrån :)

Tillbaka igen till tiden för 17 år sedan.....

Tiden som följde sen var den jobbigaste i mitt liv. Jag dök rakt ner i en mörk avgrund. Tack och lov hjälpte medicinen mig att ta mig upp igen, men ärren kommer alltid att finnas kvar. Jag glömmer det aldrig. Det var fruktansvärt, jag var övertygad om att jag skulle dö ifrån mitt barn. Mitt barn som jag äntligen hade i min famn. Skulle han få växa upp utan en mamma? Det var vad JAG trodde. Jag var bl a hypokondrisk. Riktigt hypokondrisk. Riktigt sjuk. Många gånger har jag funderat på att få mina journaler utskrivna sedan den tiden, men skulle jag klara av att läsa dem idag då de handlar om mig själv? Jag var ju inte DÅ medveten om att jag var sjuk. Det kom SEN efter att jag tillfrisknat....

DETTA kanske är en av anledningarna till att jag själv idag jobbar inom psykiatrin...jag vet hur det är att vara riktigt psykiskt nedbruten...Nåväl. Nu var inte tanken den att denna dag skulle handla om MIG, utan om 3 andra mycket älskade personer, nämligen:


  • Världens bästa (och min enda son) Marcus (på bilden) som idag fyller hela 17 år! Mannen i mitt liv, som jag skämmer bort alldeles för mycket för att mina starka moderskänslor tar över. Om jag kunde- skulle jag gladeligen ta dina sjukdomar i mitt ställe och göra dig frisk!
  • Världens bästa sambo och pojkvän Anders som idag fyller exakt 30 år mer än min son :) Du är min stora kärlek. Du ger min själ den ro som jag länge har sökt. Du fick mig till slut att inse att det faktiskt finns BRA män! :)
  • Världens bästa syster och vän (man KAN vara systrar trots att det inte är biologiskt, det vet jag nu) Kiki (f d Älskar zink) och som OCKSÅ fyller år just idag! Jag har dig att tacka för mycket! Du har dels lärt mig att inte lita blint på de flesta människor (som jag tidigare gjorde). Det är också mycket tack vare DIG som jag lyckades bryta mig loss ifrån mitt förra destruktiva förhållande, och på så vis äntligen få träffa min stora kärlek! :) Vi är skrämmande lika på så många sätt du och jag, och det underlättar väldigt i en stark vänskap.  Du är en av de få personer som jag vet -inte sviker. En äkta vän och syster med andra ord! 


Grattis till er alla tre! Vad vore jag utan er? Tack för att ni finns i mitt liv!