Hej på er!
Nu är det sorg på Hagbacken...14-åriga dotterns pojkvän har åkt hem till Stockholm igen. Kvar hos dottern finns bara tårar och minnen...ååå vad ont det gör att se sina barn ledsna! Jag har bara sms:at med henne också sen han åkte, då jag ju jobbar natt...
Min samling av gamla väskor får ni se idag.
Hans föräldrar kom i a f förbi en sväng innan jag skulle till jobbet, och de var supertrevliga! Verkligen. Det kändes så skönt att få träffa dem. Nu kanske jag törs släppa iväg henne till Stockholm framöver (eller Gnesta närmare bestämt)? Men först får det bli ett besök till ungdomsmottagningen, för barnbarn är det alldeles för tidigt för! *blink*
När jag kom upp en sväng för ett toabesök under dagen, så hittade jag dem nämligen i soffan...skedandes...och alldeles, alldeles "inslingrade i varandra"...*haha* Gud, de är ju bara 14 år (!!)
Men hans föräldrar verkade vara suveräna, vilket känns skönt! De hade åkt hit enbart för hans skull (han har inga syskon), så att de äntligen skulle få träffas. De hade försökt fördriva tiden genom att bl a gå på Säters mentalvårdsmuseum...Så FINT gjort! DET är bra föräldrar, det...som månar om sitt barn till det yttersta! Jag träffar alldeles för många ungdomar på jobbet -som inget hellre vill- än att ha en förälder eller vuxen, som bryr sig...
Jag fick en varm kram av hans mamma innan de åkte. Vi delar just nu så mycket, hon och jag. Lyckan över våra förälskade "små" barn. Men även sorgen över att de inte kan ses så ofta de vill...
Jag avslutar med en bild som jag snodde från deras facebook (där det nu är officiellt att de har ett förhållande)
Jag hoppas verkligen att de snart kan ses igen. Kärleken är vacker. Men den kan även göra ont, trots att det är en lycklig kärlek. Ont -som sjutton- gör det också, då man som mamma (eller pappa) står bredvid vid ex saknad... Känslan av maktlöshet. Uppgivenhet.
Usch. Varför berättade ingen för mig att det -ibland- kan vara så smärtsamt att vara förälder?
Ja ja. Livet. Det ska levas, och tyvärr måste man även ta sig igenom jobbiga saker...
Kram från en små-deppig mamma Linda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar