Min drejade skål & lite djupa tankar...

Vad glad jag blev då min skål kom med posten igår (läs onsdag) DEN har jag väntat på! Det är ytterligare ett fint minne av den bästa semestern på länge. Länk till det semesterinlägget HÄR.

Tänk att jag gjort denna själv?! Fast utan hjälp hade den självklart inte blivit så fin, för det var riktigt SVÅRT.

Jag är så glad att den höll att fraktas hit till Borlänge. Jag vet sen egen erfarenhet -tyvärr- att de som sorterar post inte alltid är så försiktiga med paketen....

Nu till något annat! Jag har varit på föräldramöte för yngsta dotterns klass ikväll (hon går i sjuan). På MIN gamla högstadieskola. Det var lite känslosamt att återigen sitta i aulan...25 år senare...den tiden i mitt liv var en av de bästa...så bekymmerslös och underbar....

Flera gånger kämpade jag för att hålla tårarna borta. Jag vet inte om jag har berättat det tidigare, men sen skilsmässan från mina barns pappa (2003), så har jag tyckt att det har varit fruktansvärt jobbigt att gå på föräldramöten och/eller skolavslutningar etc. Jag har faktiskt undvikt de jag har kunnat undvika (dock aldrig skolavslutningar) Jag bodde tidigare med barnens pappa i en annan del av Borlänge, och vi umgicks BARA med hela familjer (alltså icke-skilda). Men efter skilsmässan så kändes det som att många av dem tittade snett på mig...och pratade bakom min rygg. DESSUTOM kändes det fruktansvärt att alltid vara den ensamma föräldern som stod och tittade på barnen då de glatt sjöng om kommande sommarlov (och det lockar ju fram tårarna -bara det). Visst är det många fler föräldrar som är ensamma/skilda o s v, men jag tyckte det var väldigt sorgligt. Jag kände mig totalt misslyckad och värdelös! De första åren efter skilsmässan kom deras pappa också till dessa tillställningar. Men då stod vi så långt ifrån varandra -som vi kunde. Idag träffar han barnen MAX en helg i månaden, och är TYVÄRR ALDRIG med på deras skolavslutningar/student/läkarbesök ex...det är hans eget val...och av hänsyn till barnen, går jag inte in mer på det!

Tillbaka till gamla skolavslutningar m m. Jag intalade mig själv DÅ att jag var den som stod "utanför gruppen". Jag var inte lika "duktig och fin"som de andra. Naturligtvis fanns det fler faktorer som spelade in och som avgjorde det hela (och som jag inte vill gå in på här)....men jag mådde hur som helst väldigt dåligt DÅ i sådana sammanhang...

Men idag är jag SÅ mycket starkare. Jag lever med min älskade Anders, och jag känner mig trygg och lugn med honom. Jag har vuxit i mig själv på så många plan. Jag är fortfarande en känslomänniska -MEN- jag har en gnutta inre frid idag. Det fattas dock fortfarande en hel del pusselbitar. Förr fanns det dock inte en enda....

Vilket svammel, va? 

Hur som helst. Idag så övervann jag då det jobbiga. Jag gick på föräldramötet. OCH jag fick min älskade Anders med mig (som stöd) Då jag satt i aulan tänkte jag på alla gånger...alla år...som jag fasat för dessa föräldramöten/skolavslutningar...hur mycket ångest det har gett mig...hur ensam jag har känt mig...uttittad...baktalad...

Men nu satt jag så här....med den jag älskar vid min sida- och inte vem som helst....utan någon som faktiskt var beredd att frivilligt dela denna info kring MITT barn med mig...För första gången på så många år...var jag inte ensam! Jag satt där också utan att skämmas, eller bry mig det minsta om vad andra tycker och tänker! Men alla minnen fanns tyvärr kvar ändå...långt där inne...

Så det var svårt att hålla tårarna borta, kan jag lova!

Och när vi ändå är inne på mitt privata inre, så kommer jag börja en annan inre resa snart...en resa som kommer att göra ont...och som kommer att sänka mig för en period...

Men tanken är den att jag -genom detta- ska ta mig längre upp än var jag är nu...i slutändan. Jag önskar jag kunde berätta mera. Men jag kan tyvärr inte det. Det är för privat. Men det är en investering i mig själv. Och jag hoppas det leder till något riktigt positivt i längden?

Varför jag skriver ner allt här, och kanske pratar goja i era öron...är för att jag själv då kan SE klart och tydligt hur mycket jag har förändrats som människa -åt det POSITIVA- sen jag bl a träffade Anders....Det får mig att inse att jag faktiskt har gått framåt. Om än med små nätta steg.

Nu har jag EN jobbig sak kvar denna vecka...och det är läkarbesöket med sonen imorgon (han är ju diabetiker) Jag blir så nedstämd efter dessa besök. Av att få höra hur dåliga hans värden är...det är oerhört tufft för en mamma! Det gör så ont i mammahjärtat! Så imorgon eftermiddag kommer jag nog att vara lite låg.....

Kram på er, hoppas ni har det bra!//Linda

Uppdatering: Sonen kom nyss och berättade att det kändes som att han hade feber (och hans blodsockervärden har varit extra höga det senaste dygnet, vilket är tecken på bl a infektion) Jag bad han prova, och han hade 38 grader...(som så många andra just nu) Så läkarbesöket måste skjutas upp....