Hej bästa läsare! Tusen tack för era besök här inne! Det är ju NI som håller bloggen levande. Och utan er -ingen blogg.
I vardagsrummet plockade jag tidigare in lite bollkryss. Älskar färgen på just denna.
Ljust, ljust rosa....
Ja -jag har ju visat det förut: så fort att jag tar fram kameran och fotar något speciellt, så kommer mina två "assistenter" *S* Den tredje bryr sig inte alls....
Idag (läs måndag) har jag haft en tung dag. Att ligga sjuk så pass länge tär verkligen på psyket. Så jag har känt mig uttråkad och less. Vårat internet krånglar igen, så vi måste ta hem en tekniker ytterligare en gång...Och att jag sen har ett par vänner som har det tufft på olika sätt -just nu- gör ju inte att man direkt heller är på topp.
MEN! En Stockholmstripp till äldsta bonussonen -med sambo- är i alla fall bokad tills nästa vecka, och DET är ju alltid något roligt att se fram emot! Anders har tagit ledigt ett par dagar från jobbet, och jag är långledig då. Vi har en sak inbokad, och vad det är låter jag er få veta i EFTERHAND... *blink*
Jag läste ut en bok igår, som jag faktiskt mer eller mindre sträckläste. Jag brukar inte ha några "problem" med att läsa om barn som far illa, eller om mord och annat elände. Det är klart att jag blir illa berörd. Självklart. Men denna bok gav mig ren och skär ångest (stundtals), faktiskt. Ändå vill jag rekommendera den. Här några rader om vad boken handlar om:
"Natten mellan den nionde och den tionde maj 2010 hände det största som dittills hänt i mitt liv: Jag blev mamma och ändå inte. Jag fick en liten son och ändå inte. Det här är berättelsen om mig och Alfred. Det är också berättelsen om hur det är att sörja ett barn och bära på ett annat, och om Alfreds lillasyster Rosa."
Jag har funderat över varför den fick mig så ledsen? Det enda jag kan komma på är att jag själv kan referera till det bästa som har hänt i mitt liv -d v s dagen då mina barn föddes. Då hon i boken beskriver förlossningsarbetet...så vet jag ju precis hur det känns...och att sen -i hennes fall- få föda fram ett dött barn...jag vet själv inte hur jag skulle överleva något sådant?
De lyckligaste ögonblicken i mitt liv -är ju då mina barn lades upp på min mage.
Först en mycket efterlängtad son. Näst på tur en väldigt önskad dotter. Och så välsignelsen att få ytterligare ett friskt barn (även denna gång en dotter). Jag kan ALDRIG se en förlossning på film eller TV, utan att börja gråta. Jag kan faktiskt inte ens tilltala en nyfödd bebis utan att det rinner tårar (pinsamt nog) Det väcker SÅÅ många minnen...
Skulle det hända något med något av mina barn, så skulle jag....ja, jag vill inte tänka på det. Skrev jag tidigare om Magdalena Graafs tragedi? Eller var det bara på facebook? Hon har ju nyss mist sin äldsta son Isak (som hon har tillsammans med mannen som misshandlade henne, mannen innan Magnus Hedman) Jag har ju läst hennes bok DET SKA BLI ETT SANT NÖJE ATT DÖDA DIG, och har ni inte läst den -så gör det! Hur som helst, så har sonen dött i en "tragisk olycka". Ingenstans i media kan man läsa om det. Och det gick rykten om att han tog droger. Så jag misstänker att han har tagit sitt liv. HUR SOM HELST och I VILKET FALL, så är det FRUKTANSVÄRT! Jag känner verkligen med dem alla. Vill ni läsa hennes gripande blogginlägg om saknaden efter hennes son, kan ni göra det HÄR och HÄR.
NU till ett annat tips! Jag såg en film på TV häromnatten, som jag tyckte var helt OK. Så jag tänkte passa på att rekommendera även den. Jag har boken som denna film är baserad på, men jag har inte läst den -än.
Några ord om filmen:
En historia baserad på en verklig händelse. Aron Ralston är en äventyrare som råkar fastna vid ett klippblock mitt i Utahs öken och måste hålla sig vid liv för att räddas.
Ni har säkert hört talas om killen som skar av sig armen för att överleva? Det är HAN och DEN HÄNDELSEN som filmen handlar om. Du kan se filmen GRATIS och UTAN NEDLADDNING HÄR.
Jag avslutar detta inlägg med en bild som jag tog idag då jag satte ut näsan utanför ytterdörren en minut....
Det händer så mycket i naturen denna årstid. Speciellt också då man legat inne....vackert är det hur som helst!
Hoppas ni nu alla får en fortsatt bra vecka!
Var rädda om varandra!
Kram Linda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar