Ja, det stämmer så skrämmande väl! Med tanke på hur mycket man (i a f JAG) oroar sig för att allt ska flyta på bra för barnen, så känns det riktigt jobbigt ibland! Då de var små oroade man sig mest för om de fick i sig mat, om de utvecklades som de skulle o s v Idag oroar man sig om allt ifrån att de inte ska bli retade, till om de klarar skolan, om de har (bra) kompisar, om de håller sin vikt mm mm
Listan kan göras oändligt lång.....
Och apropå BARNEN, så fick jag inspiration till att skriva av mig efter att en viss kär väninna skrivit lite angående detta på facebook *blink, du vet vem du är*.
Det värsta jag vet är om någon råkar kalla mig för egoist (ok, Anders har sagt det EN gång då han varit sur på mig). För det är det sista jag är! Ända sedan jag fick mitt första barn som 20-åring, så har mitt liv kretsat kring barnen. Visst -det är naturligt att det blir så, men nu syftar jag på MIN s k karriär...Då jag själv var barn hade jag en mamma som nästan alltid var hemma. Hon jobbade natt ibland på Falu lasarett (vilket hon gör än idag), men var väldigt mycket ledig. Och hon fanns ALLTID hemma då jag och min bror kom hem från skolan. Hon fanns alltid där.
Jag har alltid haft för avsikt att ALDRIG låta mina barn gå på dagis/fritids hela dagar, såsom 6.30-17. Jag vet att många tyvärr inte har något annat val... Men under hela deras uppväxt har jag anpassat mina jobb och tider efter BARNEN. Jag har ex pluggat, vilket innebar MYCKET tid hemma med egna studier. Jag har jobbat som frukostvärdinna, vilket innebar att jag var hemma senast 12 på dagarna. Jag har provat på att jobba skift deltid inom vården, men insåg att jag hade för lite tid tillsammans med barnen. Jag har pluggat mera, och nu jobbar jag då enbart nätter (med mycket ledighet). I stort sett så har jag anpassat mina sysselsättningar helt efter barnen. Jag har alltid varit livrädd för att komma till den punkten då mina barn ska komma hem efter skolan till ett tomt hus -dag efter dag-, för att behöva ställa sig själva vid spisen och laga mat. Samtidigt som det var viktigt för mig att kunna dra mitt strå till stacken genom att kunna inbringa lite inkomst, så inte bara den andra partnern ska behöva ta allt ekonomiskt ansvar. Jag undanbeder mig kommentarer från er som inte kan eller vill jobba eller som inte har något annat val än att jobba långa dagar....Jag skriver helt och hållet ur MIN egen synvinkel.
Än idag har jag hela tiden med mig i mitt bakhuvud att min son (som ju är diabetiker) måste få mat serverad kring 16-tiden. Visst, idag är barnen stora och jag är emellanåt ute på ärenden den tiden...Men jag ser skillnaden i tänket mellan mig och Anders. Jag känner alltid en press på mig att helst vara hemma då kring middagstid SENAST (om vi är ute och handlar), medans Anders tycker att barnen gott och väl kan fixa mat själva....
Nu är mina barn så pass stora (12, 16 och 18 år), så jag skulle kunna satsa lite mer på mig själv. Välja yrke efter vad jag är INTRESSERAD av, och inte efter arbetstiderna. Men fortfarande gnager känslan och oron i bakhuvudet angående barnen. Jag VILL (liksom min mamma gjorde) kunna finnas där för dem då de kommer hem från skolan. Trots att de spenderar den mesta tiden nu på sina rum, så FINNS jag alltid där...Jag har alltid TID för dem....
Men jag har även mycket egentid numera. För mycket. Det är nog därför jag börjat söka lite mer jobb. Jag har börjat bli lite rastlös allt eftersom barnen växt upp. Tycker att jag ägnar för mycket tid åt att sitta vid datorn (i brist på annat). Jag borde ta mig ut mer på aktiviteter som intresserar MIG SJÄLV. Så som att ex ta upp mitt sjungande. Jag som sjungit i kör i alla år, saknar det verkligen. Men sen barnen kom, lades det ner helt. Jag borde skaffa mig lite mer fritidsintressen som att t ex ta upp mina bugg-kurser, som jag så länge velat. Ta mig iväg och simma. Det är nu jag har chansen, och all tid. Det står väl inte på innan jag får barnbarn och då vill jag ju kunna finnas till och hjälpa till med dem i den mån jag kan och orkar....
Ja, det är inte lätt. Men jag inser ofta att mina behov av att t ex gå ut på krogen emellanåt kommer av att jag blev mamma så tidigt. Jag hade inte fått "leka av mig" innan. Och med det menar jag inte att jag måste prova fler partners, utan bara att få komma ut och dansa/umgås/partaja. Jag ångrar inte en sekund att jag fick barn tidigt. Jag älskar verkligen att vara UNG mamma! Visst finns det brister i det också, men nu är det som det är och jag gör mitt bästa i att kombinera "min förlorade ungdom"/"min avsaknad av karriär" och "min egen utveckling som människa" med det faktum att jag snart har tre fina och väluppfostrade tonåringar vid 38 års ålder....
Jag hatar att skryta. Men jag är jävligt stolt över mig själv som lyckats så pass bra med allt, efter allt som jag gått igenom. Och det är så mycket mer än vad någon av er har en susning om. Nu hoppade jag visst raskt från mitt liv med barnen till mina egna, personliga erfarenheter av allt jag fått lov att genomgå.
Så idag sträcker jag på mig. Bröstar upp mig. Klappar mig själv på axeln. Och säger:
BRA JOBBAT LINDA!
Avslutar med orden:
Step into my shoes
And walk the life I´m living
And if you get as far as I am
Just maybe you will se
How strong I really am
Tillägg: Jag hoppas verkligen inte detta inlägg ger någon läsare skuldkänslor av något slag, det är absolut inte min avsikt. Alla gör vi så gott vi kan efter våra egna förutsättningar!
Ps. Jag har tagit bort möjligheten att kommentera till detta inlägg. Jag vill varken ha ris eller ros. Jag behövde få detta ur mig, för min egen skull....Tack för att ni respekterar <3
