....ÄNTLIGEN har dagen med stort D kommit för min minsta dotter. Den dagen då hon till slut fick fylla 11 år :)
För elva år sedan hade jag gått över tiden med mitt tredje barn i hela 13 dagar. Dagen innan var jag på en extrakoll på specialist-mödravården då det förväntades ett stort barn (även denna gång) Gråtande bad jag överläkaren om en igångsättning, då jag var stor som ett hus och hade det väldigt kämpigt både fysiskt och psykiskt.-Kom imorgon klockan 08.00 så sätter vi igång dig, säger så överläkaren äntligen :) Min oro över att barnet inte skulle kunna födas utan komplikationer med tanke på dess storlek fick henne att lova att om hon inte blivit född innan kvällen, så skulle de snitta mig.
Hem åkte jag. Ringde dit barnens farmor. Vi laddade upp med en film och jag minns så väl att då barnet sparkade i magen så det gjorde ont, så försökte jag hålla emot (trycka tillbaka bebisens fot) för att lindra smärtan på revbenen. En god granne (som jag umgicks mycket med då) kom förbi med en STOR chokladkaka och en stor påse POLLY och önskade mig lycka till.
Dagen därpå bar det av med barnens pappa. In kom jag och fick värkstimulerande dropp efter att jag självmant bett om lavemang....
Denna förlossning skrämde mig enormt. Jag hade haft problem med hemorrojder efter de andra två förlossningarna, så denna gång intalade jag mig själv att om jag kämpade emot värkarna och trycket nedåt så gott jag kunde så kanske det skulle gå bättre denna gång? Ryggmärgsbedövning lades och värkarbetet flöt på bra annars. Så blev det dags för "final" (utdrivningsskedet)....Extra personal och överläkare kallades in och de hade förberett med blod mm uti fall att jag skulle förlora mycket av den varan.
Till slut hade så huvudet kommit ut, men väl där fastnade hon :/ Jag trodde min sista stund var kommen och allt svartnade för någon sekund då överläkaren på nästa krystning bändade och trixade ut de breda axlarna på mitt barn. En mycket stor bebis lades äntligen upp på min mage klockan 16.12. Hon vägde hela 5680 gram och var 57 cm lång! Allt hade gått över förväntan, och jag var salig av lycka!
Tyvärr så var tiden som följde extremt jobbig där i början :/ Jag fick hemorrojder så enorma att jag inte trodde det var möjligt! På en hel månad kunde jag inte sitta annat än på en badring...smärtorna var hemska! Dessutom fick jag en förlossningspsykos och tvingades avbryta amningen för att börja medicinera mig själv :( Men vi hade välsignats med ytterligare ett barn. En "liten" Ida! På BB- avdelningen hamnade vi vid ett tillfälle vid samma skötbord som en annan nyfödd. Plötsligt utbrister dennes mamma:
-Hon måste ha varit riktigt stor vid födseln, va?
Med facit i hand så såg hon ut som en tremånaders bebis bredvid den "normalstora" bebisen :/
Idag fyller hon så 11 år. Hon är längst i klassen och smal som en sticka. Och gladare unge tror jag allt man får leta efter!
Grattis älskade "lilla levnadsglada Fisa"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar