Kära läsare. Era besök här inne värmer min själ gott. Det vill jag att ni ska veta. Att ni finner min blogg/mitt hem intressant gör mig rörd. Lilla jag. Vad har jag att komma med liksom?
Emellanåt funderar jag kring VARFÖR jag väljer att blogga? Är det uppmärksamheten jag vill åt? Är mitt behov av att "synas" så starkt?
Personligen så tror jag att det är mitt behov av bekräftelse som gör det. Ni vet- fick man inga leksaker som barn så tar man igen det sen, typ...Nu fick jag leksaker som barn så jag klarade mig. Men det var desto värre med uppskattning/beröm. Inget ont om mina föräldrar, jag har haft en riktigt lugn och stabil barndom. Och de flesta vet väl hur SVÅRT det är att uppfostra barn? Man vill dem så väl, men bland blir det så fel....Allt p g a ens egna förutsättningar och vad man själv har med sig i bagaget. Jag märker t ex hur jag förändrats som mamma sen skilsmässan ifrån barnens far för nio år sedan. Jag har -då barnen var små- varit kärleksfull men sträng, och satt regler. Samtidigt har -och är- jag nästan överdriven med att berömma och bekräfta dem (säkerligen dels för att jag saknat sådant själv som barn, men även som vuxen av mina sambos- men främst för att jag fortfarande inte kan förstå hur man kan älska någon så starkt som man älskar sina barn). Men då det kommer till reglerna så undrar jag vart de tog vägen sen jag gick igenom skilsmässan? Är det det ständigt dåliga samvetet gentemot barnen som gör sig påmint? Jag ville ju inget hellre än att de -precis som jag själv- skulle få växa upp i en trygg kärnfamilj, och så blev det så här? Jag misslyckades totalt.
Jag märker att jag är extra svag för sonen på 17 år. Dels p g a att han har sina sjukdomar (såsom obotlig och svår diabetes, astma och allergi) Men även för att han genom hela livet fått vara "försökskaninen". Han var vårat första barn. Ett barn jag fick då jag själv nästan bara var barnet (20 år) Vad visste jag om världen då? Jag hade ju levt i en skyddad bubbla. Min mamma var väldigt noga med att inte låta mig och min bror bli berörda av allt vad olyckor, bråk, sjukdomar, krig, nyheter, kriser --u name it-- hette. Men det är ju det som är LIVET? Visst, barn ska få vara barn och jag tycker absolut inte att barn ska behöva axla de vuxnas problem, men barn måste ju ändå få lära sig från första början att livet faktiskt har motgångar?! Man måste bara lära sig att leva med dem.
Åter till sonen, och hur SVAG jag är för honom....Jag accepterar visst att han slänger kläder omkring sig, att han inte behöver hjälpa till så mycket hemma etc... Annat är det med döttrarna. Någon som känner igen sig?
Att mina döttrar på 15 och 11 år var så "slarviga" skulle jag aldrig acceptera? Konstigt. Nåväl. Har helt kommit ifrån ämnet nu tror jag minsann?
Jag är absolut inte en person som tycker om att skryta eller "sätta mig över någon annan". Jag avskyr sådant. De som känner mig vet att jag inte är sådan. Så egentligen är jag själv förvånad över att jag bloggar, och "visar upp mitt hem". Jag har ju bloggat i fyra år nu (snart fem), och vet av egen erfarenhet vilken avundsjuka som ibland uppstår gentemot oss bloggare. Men. Jag är ju precis som alla andra. Jag är inte mer märkvärdig för att jag älskar att inreda, eller för att jag väljer att lägga mina pengar på inredning och huset istället för ex resor. Alla är vi ju unika på vårat eget sätt, icke att förglömma! Jag är ju exempelvis bra mycket bättre på att inreda jämfört med att bli av med alla extra kilon som mina graviditeter lämnat efter sig. Alla har vi våra "kall". Mitt kall är mitt hem= min borg.
Jag skriver absolut inte allt det här för att jag vill ha medömkan eller för att jag vill ha beröm på något sätt. Jag tar därför bort möjligheten för er att lämna kommentarer till just DETTA inlägg. Detta var bara funderingar som jag behövde få ner i skrift. Det känns alltid lättare då- efteråt.
Jag bloggar väl på så länge jag har lust helt enkelt. På gott och ont.
♥
