Maktlöshet- Att leva med ett sjukt barn

En tragisk händelse här i dagarna har fått mig att stanna upp. Påminnas. Det har fått mig att återigen inse hur skört livet är, och vilken allvarlig sjukdom min son bär med sig- varje dag.....

Min älskade, förstfödda såg dagens ljus exakt den dag han var planerad. Ett stort knytte på 5042 gram lades upp på min mage efter en normal förlossning. 25 april 1995. Jag fick uppleva den då dittills lyckligaste stunden i mitt liv. Jag var bara 20 år och hade fått hjälp med att bli gravid (då jag hade oregelbundna/sällsynta ägglossningar).

Tre år senare hade knyttet blivit storebror. Då inträffade det som inte fick ske. Han insjuknade i sin obotliga typ 1- diabetes. Sprutor, blodsockertagningar, matpassningar, vaknätter, otaliga sjukhusbesök/inläggningar och kramper som slutade i ambulansfärd till sjukhuset....Att förklara för en treåring varför mamma och pappa måste hålla fast honom (skrikandes) för att ge honom sprutor i skinkan flera gånger per dag är inte lätt. Men vad hade vi för val?

Idag är knyttet 16 ½ år. Vi har lärt oss att leva med hans sjukdom. Men i baktankarna finns hela tiden "den lilla elaka" som knackar oss på axeln och påminner oss om alla komplikationer/följdsjukdomar som med tiden ev komma skall? De flesta av oss har säkert hört talas om diabetiker som blivit blinda eller som fått amputera ex fötter? Idag är ju vården tack och lov mycket bättre mot var den var för bara 20 år sedan. Men vad hjälper det då man har en svårinställd diabetes (som knyttet har och alltid har haft)

Hur som helst så har knyttet nu då kommit upp i tonåren med allt vad det innebär. För någon helg sedan fick vi ett samtal på natten. Knyttet hade druckit sig alldeles för berusad- med andra ord redlös. Nästintill medvetslös. Det gör de flesta ungdomar någon gång. Provar på. Men de flesta ungdomar har inte diabetes. I knyttets fall kan det gå riktigt illa:

"Alkohol och insulinbehandlad diabetes är en problematisk kombination, eftersom levern blir upptagen med att bryta ner alkohol och då inte klarar att samtidigt tillföra nytt socker till blodbanan. Då finns en risk att man får ett blodsockerfall under natten och i värsta fall blir medvetslös, så kallad insulinchock, vilket kan ge kramper och i sällsynta fall hjärnskador"

Källa: http://www.1177.se/Dalarna/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Diabetes-typ-1/

Hade knyttet inte haft kompisar som såg till honom då han fått i sig för mycket, hade det kunnat gå riktigt illa. Tack vare DEM fick han i sig mat och dextrosol (även om det kom upp lika snabbt igen) De vek inte från hans sida, tack och lov. Nu gick det bra den här gången. Men att som mamma- få se sin son i det tillstånd han då var i- hoppas jag att jag slipper fler gånger. Mitt lilla, lilla knytte :(

Jag vill samtidigt passa på att ge min älskade livskamrat en stor eloge för att han alltid ställer upp på mig och mina barn! För Anders har det aldrig funnits några tvivel. Det spelar ingen roll om han sovit bara en timme och ska upp tidigt, för behöver hans eller mina barn hjälp så släpper han allt annat. Han avstår oftast alkohol själv I FALL ATT VÅRA barn behöver honom....Anders har bl a fått mig att få en helt annan syn på alkohol (och vad det kan ställa till med allt för elände) än vad jag hade innan. Men mer om det en annan gång ;) Obs! Jag har INTE gått och blivit nykterist ;) Han är helt enkelt bäst, och det är därför jag älskar honom SÅ! <3

Min mamma miste sin bästa väninna då de bara var 18 år. Hon hade diabetes och hon dog p g a sin sjukdom. Ensam på natten. Ingen hörde hennes kramper. På morgonen hittades hon död i sin säng.

Nu har det hänt igen. En människa har fått lämna jordelivet alldeles för tidigt p g a denna sjukdom. P g a att denne var ensam nattetid. Ingen hörde honom. På morgonen hittades han i sängen. Död.

Jag kommer alltid att få leva med oron. Nu är det en av de jobbigaste episoderna dock i knyttets liv. För inte bryr sig han speciellt mycket om morgondagen NU? Skönt i o f s, för en tonårng ska inte behöva gå och tänka på att han imorgon kan vara död om man inte "sköter sig". Knyttet vill vara som alla andra. Det är enormt viktigt i den åldern. Detta är bara början. Jag har många sömnlösa nätter framför mig.....

Ps. Nu är detta skrivet utifrån MINA TANKAR. Allt är relativt. Det finns alltid de som har det värre. OCH! Det finns många diabetiker som lever ett mycket bra liv. Jag är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig/oss. Jag behövde bara skriva av mig utifrån det som händer i MITT LIV- bortom julpyssel, advent, inredning, julklappsfunderingar...- just nu....