Från djupet av mitt hjärta...

...tack! Tusen tack snälla ni för alla fina kommentarer ni har lämnat! Jag har INTE tänkt sluta blogga, utan bara -försöka- dra ner på det rejält. Jag vet inte om jag klarar det, men jag ska göra mitt yttersta.

Nu är verkligen våren här, vilket innebär att trädgården måste rustas upp. Så nu då jag är långledig tänkte jag befinna mig där. I trädgården.

I helgen fixade Anders till våran bänkskiva i köket. Jag har tidigare målat den ett par gånger (och lackat), men den blev i a f ful med tiden...så nu testade vi att sätta dekorplast på istället. Få se hur länge DET ser bra ut? Sista utvägen blir en ny bänkskiva....

Annars måste jag ju berätta (för er som inte redan vet det), att Ola Rapace är här i Borlänge och spelar in en gangsterfilm. VITT SKRÄP heter den, och den ska utspela sig på 70, 80-talet. I dagarna håller de till på våran (!) gata. I en lägenhet mittemot oss. Så spännande! Då äldsta dottern idag gick av från bussen, så kom de i en gammal polisbil med kameran tryckt genom rutan mot henne. Så har vi tur, blir hon med i filmen. Om inte annat så är det från våran omgivning bl a . Vårat hus kanske t o m blir med! Lägenheterna mittemot vårat hus är plåtklädda (liksom vårat hus), så jag gissar att de passar bra in i filmens tidsepok. Den ska släppas nästa år, och just nu kan jag knappt bärga mig. Jag är SÅ nyfiken!

Hoppas ni alla får njuta av det fina vädret, vi ses nog snart igen. Tack åter igen.

Kram Linda

PAUS

Hmm, jag vet inte riktigt var jag ska börja. Men jag har funderat ett tag, och har nu kommit fram till att jag tänker ta en paus från bloggen på obestämd tid.

Just nu går jag och bär en massa oro inombords, som jag måste få bukt med. Jag är så enormt orolig över människor i min närhet.

Jag har bestämt mig för att lägga intresset av inredning helt åt sidan, för jag behöver BLAND ANNAT lägga all min fokus och energi på min snart 19-åriga son. Min sons sjukdom (diabetes sen 3 års ålder, med alltför mycket höga värden) håller på att ta knäcken på mig, då jag är sjuk av oro för honom. Hans fötter blir aldrig bra, trots flera åtgärder av läkare. Och hans ständigt höga blodsocker får han inte ner. Tar han mer insulin, så ökar hans hunger -och han har redan dragit på sig en rejäl övervikt p g a detta elaka, förb-nnade ekorrhjul han har hamnat i! Och eftersom jag är den enda av hans föräldrar som bryr sig (jaa, jag orkar inte hymla om det längre) så måste jag agera på något sätt NU! Hjälpen från hans läkare är under all kritik. Nu förflyttas han upp till vuxenavdelningen för diabetiker, och jag hoppas på ett mirakel där.

Men tills vi vet -så ska jag och han kämpa på -tillsammans! Vi ska bl a motionera dagligen tillsammans. Jag ska stötta, peppa och göra allt JAG kan för att hjälpa honom i hans kamp. Finnas där för honom. Visa att vi kan -tillsammans. BASTA! Jag är medveten om att han måste jobba själv (som hans läkare ständigt säger), men samtidigt förstår jag att han är less på sin sjukdom. Så less att han inte orkar bry sig längre...Och för att jag ska orka med att peppa, så måste något stå åt sidan. Och då får det bli bloggandet. Jag kommer dock att smyga in till er då tillfälle och lust finns.

Diabetes typ 1 är en fruktansvärd sjukdom (om man inte kan kontrollera den) som jag HATAR! OM jag bara kunde byta med honom! Den ena komplikationen -efter den andra- börjar att uppstå, och det gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta för det. Ett tag kändes det som att jag bara ville deppa ihop, allt kändes så mörkt och lönlöst. Men nej! Jag tänker INTE låta sjukdomen ta överhand! Jag älskar mina barn över allt annat, och hade jag vetat INNAN hur mycket oro man skulle komma att känna över sina barn, så hade jag nog aldrig vågat skaffa några.....

MEN! 

Jag är såklart enormt tacksam över mina älskade, lugna, fina, väluppfostrade och mycket snälla barn! För att inte tala om min trygga, samlade, stabila och älskade sambo Anders!

Dem är min drivkraft. 

Och ett liv utan mina barn vore helt otänkbart. Det är just dem som har fått mig att orka sträva efter ljuset, då allt har varit svart....

Nåväl.

Ta hand om er alla fina läsare, vi får se då vi ses och hörs nästa gång!

Massor av kramar från mig//Linda

På pianot, och en #tbt....

Hej på er! Hur har ni det så här på torsdagskvällen? 

Jag har pysslat och plockat lite här hemma idag. Inga stora förändringar, men så pass att jag fick LITE nya synvinklar....

Så numera ser det ut så här på pianot. Och min svarta kamin-spegel har blivit vit (den ligger på tork för tillfället) Nu fick det räcka med svarta detaljer, jag har redan tröttnat och tyckte jag hade för mycket av det svarta.

Sitter just nu och försöker ladda upp inför kvällens promenad. Men innan jag går ska jag vika lite tvätt bl a. Anders har jour, och verkar ha fullt upp med jobb -och jag har faktiskt fått en hel del gjort idag (min enda lediga dag denna vecka)

Städat, diskat, bäddat rent osv....Jag har lagt ut våran schäslong också på blocket, då den TYVÄRR tar för stor plats.

Jag avslutar med ett collage på mig och min lillebror...En liten #tbt (=throwback thursday) -torsdagen till ära!

Mycket dålig kvalité då jag fotat med mobilen ur ett fotoalbum. Men ni ser ju på ett ungefär i a f hur vi såg ut. En gång för länge sedan....

Trevlig helg på er om vi inte hörs innan!

Kram Linda

Kvällsbilder

Tittar bara in för att önska er en trevlig torsdag (trots all snö)!

Nu finns skattebeskedet tillgängligt HÄR för er som har bank-ID, och jag är mer än nöjd med MIN återbäring! Jag säger som jag lyckligtvis fått gör de senaste åren:

PRISA SKATTEÅTERBÄRINGEN!

Kram Linda

För två år sedan....

...för nästan exakt två år sedan (närmare bestämt april 2012), så hade vi vårat sovrum uppe där matrummet är nu. Vi skärmade av öppningen däremellan med mitt höga favoritskåp.

Vissa saker och möbler har blivit sålda under dessa två år som gått, och en del nytt har tillkommit....

Huset hade även tagit sig an två små huliganer, som inte var så värst gamla.....

Två små älskade kattflickor som var högt och lågt!

Och så hade vi precis beslutat (läs jag) att vi skulle flytta ner sovrummet i källaren, för att få ett matrum uppe istället. Men innan vi kunde flytta ner, så var källaren tvungen att målas (det är här som vi sover idag).

Här nedan hade vi precis fått börja inreda matrummet.

Och så här såg det ut i hallen för två år sedan....

Då sovrummet blivit färdigt, så kom -som sagt- öppningen mellan vardagsrum och matrum fram igen.

Det är roligt att titta på gamla bilder. Men det var bättre förr då man hade dem i fotoalbum, numera finns ju bilderna bara i datorn (i a f VÅRA)

Hittade även en bild på min DÅ 15-åriga dotter i full action att fota lilla Klara.

Nu blev jag ÄNNU mer sugen på att bläddra i gamla fotoalbum, det har jag nämligen tänkt göra under en längre tid -men har inte tagit mig för. Då mina två äldsta var små, så gick kameran varm vill jag lova.

Och apropå det här med barn, så gjorde jag bort mig lite idag på facebook. Ibland blir man ju så less på barns (läs tonåringars) tjatande och påkallande av uppmärksamhet. Så min status löd:

Vilket tror ni är det mest söndertjatade ordet här hemma? JUST DET- MAMMA!! Var tredje ord är mamma...undrar vad som skulle hända om gubbe och barn en dag kom hem från skola och jobb och inte hittade mig hemma? Panik! Vem skulle laga mat? Vem skulle städa? Vem skulle tvätta? Och vem skulle de framförallt TJATA på? 

Jag fick en kommentar utav en av er -mina underbara bloggläsare- som jag har på facebook, där hon skrev att hon blev att längta efter sina vuxna barn, och att hon tyckte det var mysigt samtidigt med detta "tjat".

  Och då fick jag mig verkligen en tankställare. 

Det kan behövas ibland. För jag vill inte verka otacksam på något vis. Jag är väldigt medveten om att alla inte kan få barn. Alla kan inte träffa sina barn som de vill -utav den ena eller andra anledningen. Snart är även mina barn "utflugna" och hur DET kommer att kännas, det törs jag inte ens tänka på....jag förstår att jag kommer att sakna dem och deras tjat väldigt mycket då.

Men jag är inte mer än människa, och tyvärr så lever jag mest i nuet. Så är det nog för oss alla. Dock blev jag ändå att skämmas lite över min status i o m att jag gjorde denna fina människa ledsen. En människa som enbart är värd det bästa, men som nu har det jobbigt. Du vet vem du är -och jag önskar verkligen att DU om NÅGON kunde få slippa tyngden du har på dina axlar.....

Summa summarum! Det är mänskligt att inte uppskatta det dagliga man har, men ibland behöver vi alla ett wake-up-call som säger oss:

ATT ALDRIG TA VARANDRA FÖR GIVET!

Nog svamlat för denna gång *blink*

Kram Linda

Önskelista från IKEA

GOTTGÖRA, lykta 199:-

HEMSTA, lampskärm 69:-

LISEL, vaxduk 69:-/m

RANARP, lampa 399:-

BESTÅENDE, diskmedelspump 49:-

OFFENTLIG, bricka 79:-

UPPTÄCKA, ryggsäck för laptop 499:- 

(299:- med FAMILY-kort)

Detta är min nuvarande önskelista från IKEA....

Ja just ja, spara pengar var det *blink*

Men drömma bör man, annars dör man.......

Kram Linda

Det visste ni inte om mig....

Eftersom jag gärna bjuder på mig själv, i många sammanhang -så ska jag låta er få veta några pinsamma saker om mig- som ni förmodligen inte hade en aning om.

Let´s go!

• Jag är sjukt beroende av cola LIGHT. Jag dricker inte kaffe, och sällan te..men cola light! 1 ½ liter per dag i snitt. Och jag besparar mig alla "goda råd", då jag redan vet allt om aspartam/beroende och sug som uppkommer mm Jag tycker att det finns värre laster än så, och jag är medveten om att jag är beroende.
• Jag är urusel på att laga mat. Förmodligen för att jag aldrig riktigt kan koncentrera mig på matlagningen. I 9 gånger av 10 så pratar jag i telefonen samtidigt, eller så städar jag (jaa, t o m dammsuger) samtidigt- så maten blir ofta bränd. Jag hatar verkligen att laga mat, och använder pulver-mix till det mesta. Och de gånger som maten blir en succé, sker ytterst sällan TYVÄRR.....
• Jag topsar ALLTID öronen innan jag går utanför dörren. Jag har en fobi mot vax i öronen, och använder tops dagligen. Jag är livrädd för att gå ut med synligt vax i öronen TROTS att jag vet att det är helt naturligt. Och jag får lida av det också, i o m att jag får vaxproppar alltför ofta. Är man flitig tops-användare (som jag), så trycker man lätt in vaxet då man kör in topsen för långt i hörselgången.
• Det äckligaste jag vet är toaletter. Det -om något- kan få mig att kräkas. Då jag sitter på en toalett, så kan jag inte låta bli att se efter hur nerkissat (?) golvet runtom är...och med mina hökögon, så ser jag alltid ALLT!
• Jag har även en mycket ful ovana att dra bort skinn under fötterna (hemma framför TV:n) Har jag väl börjat, så kan jag inte sluta. Och OFTA slutar det med att jag dragit bort skinn så djupt att det börjar blöda och jag får jätteont då jag går.
• Jag och Frun älskar att tagga varandra på SKITFULA saker på bortskänkes-sidan på facebook. Exempelvis om någon skänker bort en nopprig, fläckig, gul duk -så taggar jag Frun på annonsen, så hon måste gå in och svara inför den som skänker...att hon redan har en sådan till exempel...Haha, jag njuter varje gång jag "lyckas".

Jaa ni! Det finns så mycket mer jag skulle kunna berätta för er, men jag vet redan hur det snackas om mig...så jag avstår från det HÄR....Nu kanske många av er blev illamående. Andra skrattar skadeglatt. Medans vissa av er inte bryr sig. En del kanske t o m känner igen sig själva i det jag skriver.

Vilket som -så ska livet vara glatt att leva. Jag är en glad person, som älskar att busa och att retas. Och retar man andra, så måste man vara beredd på att äta upp sitt eget också. DÄRFÖR tycker jag om att bjuda på mig själv, och mina "brister"...jag vägrar att gå och vara bitter och seriös!

Mera skratt/bus/glädje åt folket!

Kram på er!//Linda

Damejeanne och kalasande med min fina familj

Jag blev superglad då jag tidigare kom över en STOR damejeanne (genomskinlig) till ett mycket bra pris på facebooks internetloppis! För tillfället står den bredvid pianot.

Jag tänkte sätta ner en kvist/gren eller något annat grönt i den, så småningom.

Jag är osäker på om jag ska ha "träkorgen" den står i framme, men jag ska känna mig fram så får vi se.

Vi hade en supertrevlig kväll igår, jag och brudarna. Många glada skratt och fnitter blev det! Så idag var jag -inte helt otippat- lite seg....

Men kalas hade vi ändå! Då både min pappa, min bror samt min 13-åriga dotter skulle firas eftersom de alla fyllt år!

Mamma hade bakat bullar och en annan mycket god kaka som jag absolut måste ta receptet på. Det var en kaka från Pernilla Wahlgren sa hon. Det är den överst på kakfatet.

Annars är det alltid väldigt enkelt och avslappnat då vi firar med min familj. Och det tycker jag är SÅ skönt! Denna gång blev det köpta tårtor, annars brukar jag eller mamma alltid göra egna tårtor. Men inte denna gång.

Jag slängde bara på en pappersduk och lite porslin. Då vi är så många, så fick några av oss sitta i soffan i vardagsrummet också.

Här nedan har ni en del av gänget. Från vänster min 17-åriga dotter Emilie, min 13-åriga dotter Ida, min mamma, min äldsta brorsdotter, min pappa, Anders och så hon som håller handen i ansiktet är min yngsta brorsdotter.

Här nedan har ni min fina lillebror (som är SINGEL), och min älskade och kramgoa mormor! Sonen och min bonusdotter blev visst aldrig med på bild denna gång.

Min familj älskar ju djur av alla de slag, så katterna blir det oftast "slagsmål" om. Även ormarna väntade vi med att mata tills mina brorsbarn kommit -de tycker det är SÅ spännande att titta!

Här nedan har brorsan lagt beslag på våran mys-katt Klara, och då jag fotade honom så satte han upp fingret och sa förmanande:

-Lägg INTE ut det här på facebook nu!

Det gjorde jag aldrig heller, men han sa aldrig något om att jag INTE fick lägga ut bilden på bloggen *hihi*

Visst har han en retsam storasyster? Mmm, ni skulle bara veta....

Nu snarkar Anders bredvid mig, och jag tror att tvättmaskinen ÄNTLIGEN är klar. Jag är så trött och vill bara sova, men snart så -ska bara hänga tvätten först.

Vad roligt förresten att ni gillade mitt avlastningsbord som ju såklart kommer från ett sjukhus! Jag tror att det har stått på en gynekologmottagning en gång i tiden. Jag hittade nämligen gynekolog-instrument samtidigt. Naturligtvis har de varit steriliserade innan de hamnade på tippen, så JA -jag tog dem med...fråga mig inte vad jag ska med dem till? *haha*

Och apropå gynekolog, så ska jag till en sån imorgon (läs måndag). Inte det roligaste man kan göra, men ett nödvändigt ont. Jag ska ta cellprov, och jag är glad att de kollar mig. Jag hade nämligen cellförändringar för många år sedan, så jag fick operera bort dem. Och för er som inte vet det -så är cellförändringar ett förstadium till cancer (eller det kan leda till cancer, men det behöver inte göra det...men för min del krävdes i a f en operation)....

Som sagt -roligare saker har man ju gjort- men jag är tacksam att jag blir undersökt med jämna mellanrum!

Ha en bra start på veckan, alla!

Kram Linda

Avlastningsbord

Tredje inlägget för idag! Kan väl erkänna att jag har känt mig lite ensam och uttråkad under dagen. Men det ska jag råda bot på till kvällen -då det precis blev spontant bestämt att vi ska ha en liten tjejkväll (jag och två till) ROLIGT!

Att röja i garaget gick ju fortare än vad jag räknat med. Det var ju egentligen inte så stökigt, utan mest BELAMRAT med skräp. Och nu då allt skräp har fyllt en lastbil -lånad från Anders jobb istället- så kan man ju faktiskt GÅ i garaget igen...*ler*

Jag blev att ta in ett litet avlastningsbord, som jag tänkt på ett tag. Det kommer från ett sjukhus, och är upphittat på tippen för länge sedan.

Jag tyckte det var så coolt, och lite kul att bryta av allt det vita med lite industriellt.

Snygga hjul!

Perfekt att bara rulla bort, då det inte används!

NU lär jag sätta fart här, ytterligare en väninna skulle visst haka på -KUL *glad*

Kram Linda

Farmor Kaijas alster & hennes pikku kulta

Min älskade farmor Kaija var konstnär då hon levde. Idag är hon död sen många år tillbaka, tyvärr. Hon dog -alldeles för ung- i leukemi, plus att hon hade svår alzheimer och var totalt dement på slutet. Hon var finsk och bodde i Finland. Hon levde själv, då min farfar lämnade henne och försvann strax efter födseln av min pappa (som förblev ensambarn). Jag minns så väl resorna till henne, och de gånger hon kom och hälsade på oss. Jag ÄLSKADE min farmor. Hon luktade alltid så gott, och klädde sig alltid så fint och elegant. Hon tog alltid hand om alla -i hennes ögon- övergivna djur. Hon älskade djur -precis som mig! Hon hade verkligen ett hjärta av guld. Hon skickade alltid paket till mig då jag var liten, med de finaste klänningarna...riktiga prinsessklänningar.

Och så var hon som sagt konstnär.

Dessa tavlor -som jag visar upp idag- föreställer mig som tioårig flicka, samt min mamma (som vid tillfället var 28 år) Året var 1984.

Tanken från början var att vi skulle vara med på samma tavla, tillsammans jag och mamma. Men jag hade lite för svårt att sitta still, tydligen *S*

Så farmor fick måla av mig i all hast, medans mamma fick sitta åtskilliga timmar....

Därav TVÅ STORA tavlor -som hör ihop.

Jag måste rama in dem på nytt -på ett galleri- framöver, då de ursprungliga ramarna har gått sönder. Och det behövs åter någon syra för att inte teckningarna ska gulna med tiden....

Hur som helst, så är detta jättefina minnen för mig. Jag har fler alster efter en min farmor, och jag tror att jag har visat lite av det förut. Kanske har jag även visat dessa tavlor tidigare?

Må så vara.

Mina minnen av farmor kommer alltid att vara ljusa och varma, trots att jag har fått återberättat för mig hur jobbigt hon egentligen hade det på många sätt (som jag inte tänker gå in på här av respekt för min familj). De sista åren då hon var svårt sjuk, tilläts jag inte träffa henne för mina föräldrar. De ville att jag skulle minnas henne som den hon varit som frisk. Och jag minns henne ur ett barns perspektiv. I min och farmors värld fanns bara lek, gos, mys, värme och massor av kärlek. Oändlig och villkorslös kärlek. Farmor avgudade mig, och jag älskade henne över allt annat. Hon kallade mig alltid för PIKKU KULTA (betyder ungefär litet guld)

Älskade farmor Kaija. Om jag bara fick träffa dig igen. Du är saknad.

Nej, nu får jag sluta drömma mig bort och hitta massa undanflykter. Röja i garaget var det!.....

Kram Linda

SNÖdroppar och SNÖ

Fy då. Jag antar att jag inte är ensam om att vakna upp till ett vinterlandskap idag? Det är inte LITE snö som har kommit heller, tyvärr....

Bara att hoppas på att det smälter undan FORT.

Idag har jag planerat att röja i garaget. Anders har lånat hem en buss från jobbet, där jag bara kan stuva in allt skräp i. Men oj, oj, oj -vad det tar emot att ta sig ut. Anders och bonusdottern är på sammandrag under dagen med de rörelsehindrade/förståndshandikappade som Anders tränar i innebandy. Och mina barn är hos sin pappa. Så jag är mol allena.

Men just nu var ALLT annat roligare, än att ta sig ut i snön och ett kallt garage *hihi*

Några bilder på bl a snödroppar bjuder jag er på så länge. Men nu finns det ingen återvändo mer, ut å jobba med mig!

Tusen tack från hela mitt hjärta -snälla ni- för era fina ord. Varmaste kramarna till er!

//Linda

Mera matrum och bloggtorka

I brist på annat, så får ni här fler bilder från matrummet (som jag fotade för ett par dagar sedan) Här ovan ser ni öppningen in till vardagsrummet.

I hörnet -på bilden ovan- råkade visst en blå IKEA-kasse sticka fram, såg jag nu. Det innehåller en present till brorsan (som fyller år på söndag) 

Den fina stegen har jag köpt av en kär vän.

Annars ser det väl likadant ut -som det har gjort ett längre tag nu....

Här ovan ser ni mattan jag virkade (igen)

Blogglusten är som bortblåst för tillfället. Men efter alla år av bloggande, så vet jag att det kan svänga oerhört fort. Om bara några timmar kan den vara tillbaka.

Jag tänkte först skriva ett långt inlägg om att ha tonårsflickor, och hur jobbigt det kan vara då de frigör sig mer och mer från mig som förälder...men nej, jag orkar inte gå in på det NU. Det tar vi en annan dag (kanske)

Trevlig helg alla fina!

Kram Linda